Bild: Dreamstime

Deprimerade och självmordsbenägna personer har låga halter av stresshormonet kortisol i blodet och saliven. De har också ämnen i ryggmärgsvätskan som tyder på ökad inflammation i hjärnan. Fynden kan bidra till att utveckla nya metoder för diagnos och behandling av självmordsnära patienter. 

Det är läkaren Daniel Lindqvist från Enheten för psykoimmunologi vid Lunds universitet som lägger fram dessa resultat i sin doktorsavhandling. Han ingår i en forskargrupp som under ledning av docent Lena Brundin ser inflammation i hjärnan som en starkt bidragande orsak till depressioner. Detta är en ny teori som utmanar den gängse åsikten att den biologiska förklaringen till depression är en brist på ämnena serotonin och noradrenalin.

Inflammationen kommer först 

– Men dagens serotoninbaserade läkemedel gör långtifrån alla patienter friska. Vi tror att inflammationen är det som kommer först i utvecklingen av depression, och sedan i sin tur påverkar serotonin och noradrenalin, säger Daniel Lindqvist.

Provtagning av ryggmärgsvätska. Foto: Fredrik J Vang.

En av artiklarna i hans avhandling visar att självmordsnära patienter hade ovanligt mycket inflammationsrelaterade ämnen (cytokiner) i ryggmärgsvätskan. Allra högst var halterna hos patienter som hade diagnosen egentlig depression eller som gjort våldsamma självmordsförsök, t.ex. försökt hänga sig.

Inflammationsdämpande till deprimerade

Forskargruppen vid Avdelningen för psykiatri i Lund ligger nu i startgroparna för en behandlingsstudie baserad på sin teori. Deprimerade patienter ska behandlas med inflammationsdämpande medel i hopp om att deras symtom ska minska.

Orsaken till den inflammation som sätter igång processen kan variera, tror lundaforskarna. Det skulle kunna vara en allvarlig influensa, eller en autoimmun sjukdom som reumatism, eller en svår allergi som sätter igång en inflammation i kroppen. Troligen krävs också en viss genetisk sårbarhet, dvs vissa genvarianter som gör somliga personer känsligare än andra.

”Utbränt” stressystem

Andra studier i Daniel Lindqvists avhandling visar att deprimerade patienter med hög självmordsavsikt hade låga nivåer av stresshormonet kortisol i blodet. Kortisolhalterna var också låga i salivprover från personer flera år efter ett självmordsförsök. Detta tolkar man som att de deprimerade patienternas psykiska lidande lett till ett slags ”utbrändhet” av stressystemet med låga nivåer av stresshormon som följd.

– Prov på blod och saliv är ganska enkla att ta och analysera. Kortisol och inflammationsämnen skulle därför kunna användas som en markör för självmordsrisk och depressionsdjup, menar Daniel Lindqvist.

Text: INGELA BJÖRCK

Pressmeddelande från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet 29 november 2010.

Från vänster: professor Lars Hansson och docent Bengt Svensson vid Institutionen för hälsovetenskaper, Lunds universitet. Foto: Åsa Hansdotter

När du hör om ”Första hjälpen” tänker du nog på hur till exempel en blödning kan stoppas eller vad du ska göra om någon blir medvetslös. Men ”Första hjälpen” finns sedan några år också som stöd vid psykisk ohälsa.

Nu bekräftar forskare vid Lunds universitet i en av de största oberoende studierna hittills att programmet ”Första hjälpen till psykisk hälsa” är uppskattat och fungerar.

Det program som Lundaforskarna Bengt Svensson och Lars Hansson har utvärderat utvecklades ursprungligen i Australien för fjorton år sedan och har sedan dess spritt sig till ett 20-tal länder. Utvärderingen publicerades nyligen i den vetenskapliga tidskriften PLOS ONE.

Nästan alla drabbas på något sätt

– Grunden för programmet är att allmänheten behöver hjälpa till mer med att stötta människor med psykisk ohälsa, säger Bengt Svensson. Nästan alla drabbas antingen själv eller känner någon som någon gång i livet går igenom en kris, får en depression eller någon annan psykisk sjukdom.

– Det finns också mycket okunnighet och fördomar om psykisk ohälsa, flikar Lars Hansson in. Många drar sig för att söka vård och vill inte få en etikett som psykiskt sjuk. Och om någon i din närhet drabbas av en psykisk kollaps – vad gör du då? De flesta känner nog att de inte har några verktyg för att hantera det och vänder kanske därför ryggen till den människan.

Tolv timmars utbildning

Studien genomfördes i samband med att anställda inom Västra Götaland utbildades av SPIV, ”Suicidprevention i väst”, men Bengt Svensson och Lars Hansson betonar att programmet inte enbart syftar till att minska risken att människor tar sitt liv. Det handlar om att lära sig möta människor med många olika slags psykiska besvär, allt från panikattacker till depression och missbruk.

– Vi märker ofta av en handfallenhet mot människor med psykiska besvär, säger Bengt Svensson. I vår utvärdering av ”Första hjälpen till psykisk hälsa” kunde vi se att programmet gav deltagarna en ökad kunskap om vad du kan göra när du möter någon med psykisk sjukdom. Och att effekten höll i sig även två år efter utbildningen.

”Första hjälpen till psykisk hälsa” är ett standardiserat utbildningsprogram på tolv timmar som inte kräver några förkunskaper. Det riktar sig både mot allmänheten och mot människor arbetar inom räddningstjänsten, polisen, skolan, socialtjänsten osv.

Programmet kan kort sammanfattas i fem steg:

Illustration: Colourbox

1. Bedöm situationen. Ta kontakt.
2. Lyssna öppet och fördomsfritt.
3. Erbjud stöd och information.
4. Uppmuntra personen att söka professionell hjälp.
5. Stöd personen att skaffa andra hjälpresurser.

Lyssna och uppmuntra att söka hjälp

– Det handlar om att lära sig möta en människa och förmå honom eller henne att söka professionell hjälp, säger Lars Hansson. Rädsla och okunskap ska inte behöva leda till att man låter bli att hjälpa någon.

– Du måste heller inte alltid kontakta psykiatrin, betonar Bengt Svensson. Det finns så mycket som även en distriktsläkare på vårdcentralen kan göra. Det är viktigt att inge hopp – att så här dåligt som du mår just nu ska du inte behöva må. Det finns till exempel läkemedel och psykoterapi. Och motion hjälper också många gånger vid lättare depressioner. Om människor kunde ge första hjälpen vid psykisk ohälsa skulle man minska mycket lidande i samhället.

Text: NINA NORDH 

Foto: Colourbox

I en nyligen publicerad studie visar forskare från Centrum för Primärvårdsforskning att det inte tycks finnas någon koppling mellan medicinering med centralstimulerande medel i unga år, och drogmissbruk.

Med hjälp av registerstudier har forskarna kartlagt samband mellan arv och miljö när det gäller adhd och missbruk.

– Det är den första studien någonsin som i så här stor skala har tittat på detta samband, säger Jan Sundquist, professor och en av forskarna som genomfört studien. Vi har undersökt registerdata för drygt en halv miljon individer födda från 1991 till 1995.

Samband adhd och missbruk

I studien har varje individ som fått diagnosen adhd före 15 års ålder, följts i upp till fem år via olika register för att se om de hamnade i ett drogmissbruk.

Professor Jan Sundquist pekar på att kopplingen mellan adhd och missbruk varit känd länge, men att nu är detta samband tydligt klarlagt.

– Vi kunde se att det är drygt tre gånger så hög risk att hamna i drogmissbruk för den som har adhd, säger Jan Sundquist. Vi förväntade oss en ökad risk, men inte att den skulle vara så här stor. Naturligtvis betyder inte detta att alla med adhd riskerar att hamna i ett drogmissbruk, men det är viktig kunskap för att kunna sätta in förebyggande insatser i tid.

Adhd-läkemedel ökar inte risken

I studien kunde också forskarna se att ungefär tre fjärdedelar av ungdomarna som fått diagnosen adhd före 15 års ålder fick centralstimulerande läkemedel för att minska besvären av sin adhd.

– Läkemedlen gör att till exempel aggressiviteten minskar och att de får lättare att koncentrera sig, säger professor Kristina Sundquist, som är medförfattare till studien.  Som distriktsläkare har jag sett hur ungdomar med enorma problem i skola och vardag har blivit hjälpta av läkemedlen. Samtidigt har jag mött en rädsla hos föräldrar att läkemedelsbehandlingen skulle kunna försätta deras barn i ett missbruk.

Både Jan Sundquist och Kristina Sundquist betonar att ett viktigt budskap från studien är att det inte finns någon sådan risk.

– Vi kunde inte se någon skillnad mellan de som fått adhd-läkemedel eller inte när det gäller vilka som hamnade i ett drogmissbruk efter en uppföljning på upp till fem år, säger Jan Sundquist.

Från vänster Henrik Ohlson, Kristina Sundquist och Jan Sundquist. Foto: Bertil Kjellberg

Både gener och uppväxtmiljö

Med så kallade släktinganalyser är det möjligt att ta hänsyn till både gener och uppväxtmiljö. 

– En styrka i studien är också att vi har jämfört risken för syskon och mer avlägsna släktingar, säger Kristina Sundquist. Våra resultat pekar på att både gener och uppväxtmiljö har betydelse för att hamna i missbruk om man har adhd. Adhd-symtomen i sig, till exempel svårigheterna i att kontrollera sina impulser, kan också leda till missbruk.

Text: NINA NORDH

Artikeln är utsedd till månadens vetenskapliga artikel i september 2014 vid Medicinska fakulteten, Lunds universitet.

Aldrig har så många människor hamnat hos Kronofogden. Överskuldsättningen får ofta allvarliga konsekvenser i form av ökad ohälsa. Det visar aktuell forskning av Sveriges enda expert inom området, Richard Ahlström, docent i psykologi vid Malmö högskola.

Foto: Colourbox

Idag saknar sjukvården bra metoder för att identifiera personer med hög suicidrisk. Samtidigt är det känt att om man bara lyckas fånga upp dessa individer kan man nästa alltid förhindra att de fullföljer sina intentioner. Det är därför angeläget att hitta en enkel mätmetod med god precision som mäter suicidrisken.

Affektivt centrum (AC) i Malmö deltar i en internationell studie som ska utvärdera en objektiv metod som mäter suicidrisk.

Metoden som heter EDOR*, mäter hudens konduktans, dvs. hudens förmåga att leda svag ström, samtidigt som patienten överraskas med utvalda ljudsignaler. Patientens reaktion på ljudsignalen mäts som ökad svettning och därmed ökad konduktans.

Hyporeaktiva reagerar annorlunda

Forskarnas hypotes, som får stöd i flera vetenskapliga publikationer, bygger på att friska personer reagerar med hög uppmärksamhet på dessa signaler medan deprimerade med suicidtankar har låg uppmärksamhet, de är s.k. hyporeaktiva. Hyporeaktiva personer är ofta mindre rädda för fara och smärta och reagerar dåligt eller inte alls på omgivningens signaler.

– Man måste komma ihåg att hyporeaktivitet inte orsakas av en depression. Det är snarare en personlig egenskap, bara något man är. Men i kombination med en depression ökar risken för suicid avsevärt hos dessa personer, säger Robin Åkerlund, leg. psykolog vid Affektivt centrum i Malmö.

Internationell studie

Det riktigt intressanta är att metoden tycks kunna skilja mellan olika deprimerade med suicidtankar. Det är de deprimerade som också är hyporeaktiva som verkar ha den högsta suicidrisken.

Den internationella studien leds av docent Lars-Håkan Thorell vid Linköpings universitet och på Affektivt centrum i Malmö har man börjat rekrytera patienter till studien. Minst 100 personer kommer man behöva knyta till studien här. Därefter kommer resultaten att utvärderas och förhoppningen är att metoden så småningom kommer att kunna införas på psykiatriska kliniker.

Mindfulnessbaserad kognitiv terapi

Här i Malmö vill man dessutom komplettera studien med att erbjuda hyporeaktiva patienter behandling i form av mindfulnessbaserad kognitiv terapi. Det är en evidensbaserad terapimetod utvecklad av forskare i Oxford. Den har visat sig framgångsrik på patienter med bland annat återkommande depressioner, bipolär sjukdom och suicidalitet.

– Det är sedan tidigare känt att meditation kan påverka hjärnan. Hjärnan är plastisk och borde därför gå att förändra med ett träningsprogram. Vår hypotes är att det borde vara möjligt att med genomgripande träning av hjärnan, så som mindfulnessbaserad kognitiv terapi, kunna komma åt problemet med hyporeaktivitet, säger Robin Åkerlund.

*EDOR är ett psykofysiologiskt test som har utvecklats av en forskargrupp vid Linköpings universitet under ledning av Lars-Håkan Thorell, docent i experimentell psykiatri.

Text: EVA BARTONEK ROXÅ

Patienter med bipolär sjukdom kan med tiden drabbas av kognitiva problem, helt enkelt få problem med koncentration, minne och med att planera och genomföra saker. Forskarna tror att det bland annat beror på att hjärnceller i ett område som kallas hippocampus skadas på grund av den stora stress manier och djupa depressioner för med sig.

Går det att göra något för att återställa eller åtminstone förbättra den kognitiva förmågan?

Forskarna vid Affektivt centrum i Malmö vill prova funktionell remediering, ett kognitivt träningsprogram för hjärnrehabilitering.

– En nedsatt kognitiv förmåga bär med sig många andra problem. Det medför bland annat att dessa patienter har svårt att tillgodogöra sig andra behandlingar. De som har större kognitiva problem kan vi idag inte hjälpa, säger Robin Åkerlund, leg. psykolog vid Affektivt centrum, och fortsätter:

– Men om vi kan hjälpa dem att förbättra sin kognitiva förmåga, kan vi också börja använda andra behandlingar som är riktade mot deras grundsjukdom.

Det här är en studie som man för närvarande söker pengar för att kunna genomföra.

Text: EVA BARTONEK ROXÅ

Foto: Colourbox

Affektivt centrum (AC) i Malmö är en öppenvårdsmottagning inom vuxenpsykiatrin som har specialiserat sig på patienter med bipolär sjukdom. Det är en patientgrupp med stor suicidbenägenhet.

– Studier från bland annat USA har visat att suicidrisken minskar stort om patienten får behandling på en specialiserad mottagning, säger Robin Åkerlund, leg. psykolog vid Affektivt centrum.

AC öppnade i oktober 2013 och har idag 350 patienter som är knutna till centrumet. Man behöver remiss för att komma till mottagningen och de flesta remitteras från allmänpsykiatrin.

– När en patient kommer till oss gör vi först en diagnostisk utredning för att bekräfta diagnosen bipolär sjukdom. Därefter erbjuder vi patienten att delta i vårt vårdprogram som består av olika moduler. Det tar mellan ett till två år att ta sig igenom programmet och målet är att patienten ska lära sig att leva med sin sårbarhet.

Ge patienten kunskap

Efter fastställd diagnos erbjuds patienten att delta i ett program som kallas ”psykoedukation” vilket sker parallellt med läkemedelsbehandling. Psykoedukation är ett evidensbaserat program från Spanien som består av 21 tillfällen som sträcker sig över fem månader och leds av läkare, sjuksköterska och psykolog. Främsta syftet är att ge patienten kunskap om att hantera sin sjukdom. Parallellt erbjuder man även stöd till anhöriga.

För en del är psykoedukationsprogrammet fullt tillräckligt. Därefter behöver de bara komma på glesa uppföljningsbesök, oftast ett par gånger per år. För andra, som kanske har andra problem utöver bipolär sjukdom finns ytterligare behandlingar att delta i. Det kan handla om kognitiv träning, mentorsledd återhämtning m.m. Affektivt centrum håller fortfarande på att bygga upp sin verksamhet och flera behandlingar kommer att introduceras.

– Den första gruppen av patienter som skrevs in förra hösten har nu tagit sig igenom vårt vårdprogram och de flesta är mycket nöjda, säger Robin Åkerlund.

Text: EVA BARTONEK ROXÅ

Läs mer om de forskningsstudier som Affektivt centrum deltar i:

Ett objektivt mått på suicidrisk

Funktionell remediering

Foto: Colourbox

Rehabilitering efter ett hjärtstopp handlar inte bara om fysisk aktivitet och ändrade livsstilsvanor. Det handlar också om att ta hand om och bearbeta känslor, oro och ångest.

För att kunna gå vidare i livet måste man återerövra det. Bearbeta känslor som oro, ångest och rädsla handlar om att sätta ord på det.

– Du reagerar utifrån vad du har i ryggsäcken, säger Lola Ahlgren som är kurator på hjärtmottagningen på Skånes universitetssjukhus i Malmö. Mitt jobb är att ge verktygen för att hantera det du upplever och känner.

På hjärtintensiven i Malmö sker ofta det första mötet med patienten i grupp tillsammans med andra patienter och anhöriga.

– Det gäller att få igång samtalet om känslor och tankar, och att vara i en grupp kan hjälpa till, säger Lola Ahlgren. Då kan patienterna utbyta erfarenheter.

Många olika känslor – oro, ångest och rädsla

Patienterna är ofta svårt chockade. Du har kanske varit fullt frisk innan och sen kommer hjärtstoppet som en blixt från en klar himmel.

– Det kan glida över i förnekande, en psykologisk försvarsmekanism. Hur kan det drabba mig, jag som sköter mig och lever hälsosamt? Du kan behöva ta in lite i taget av det som hänt och inte allt på en gång, säger Lola Ahlgren. Sen kommer många olika känslor – oro, ångest och rädsla.

– Du kan bli känsligare och ta illa vid dig lättare, men det kan också yttra sig som ilska, irritation, nedstämdhet och depression. Det är viktigt att få patienterna att förstå att detta är helt normalt.

Återerövra livet

Ångesten har oftast sin boning i bröstet. Den kan vara svårt att skilja från den smärta man kanske kände vid sitt insjuknande.

– Det är viktigt att vi pratar om det och att patienterna lättare kan skilja på vad som är vad. Äldre kan ofta lite lättare acceptera det som skett för de tycker att de nått en hög ålder och att de har kanske haft ett bra liv.

Yngre har, av naturliga skäl, mycket svårare för det. De behöver många gånger gå i terapi en längre tid för att börja leva livet fullt ut.

– Alla dessa jobbiga känslor och tankar brukar ebba ut efter hand. Du blir dig själv allt mer, och börjar tänka framåt. Du återerövrar livet, avslutar Lola Ahlgren.

Text: EVA BLOMGREN

Foto: Colourbox

Forskare i Lund har undersökt risken för depression hos en grupp äldre med stort hjälpbehov, men som fortfarande bor hemma.

Hälften av de äldre befann sig i riskzonen för en depression, men få av dessa hade fått någon hjälp mot sina besvär. Bättre uppföljning av antidepressiva läkemedel hos äldre är också något som forskarna efterlyser.

Många drabbas av en depression någon gång under livet – ungefär hälften av alla kvinnor och var fjärde man. Även stigande ålder ökar risken för att drabbas av en depression, särskilt bland äldre som vistas på sjukhem eller inom sjukvården.

Hälften hade risk för depression

– Vi har tidigare i år avslutat en studie där vi studerade risken för depression hos sköra äldre som bodde hemma, berättar Sara Modig som är distriktsläkare och forskare med fokus på läkemedelsanvändning hos äldre.

Genom att ställa en rad frågor till de äldre om hur de mådde kunde forskarna bedöma risken för depression. Frågorna följde GDS-20,  ett system för att spåra risk för depression som har använts i Sverige sedan slutet av 90-talet. Någon faktisk diagnos kan däremot inte ställas på detta sätt.

– I vår studie kunde vi se att hälften av de äldre hade risk för depression, och det var vanligast hos dem med flest hälsobesvär och störst hjälpbehov.

Underbehandling med antidepressiva läkemedel?

Forskarna kunde också se att den här gruppen äldre också oftare behandlades med lugnande läkemedel som sömnmedel och läkemedel mot oro och ångest.

– Den slutsats vi kunde dra av studien var att äldre många gånger tycks få inadekvat behandling vid en depression. De verkar snarare få en behandling som minskar symptomen i stället för antidepressiva läkemedel som kan bota depressionen, säger Sara Modig.

Vid lindrigare depressioner brukar idag rekommenderas behandlingar som fysisk aktivitet på recept eller psykologisk behandling som KBT.

– Det finns tyvärr inga resurser idag att erbjuda KBT till äldre, säger Sara Modig, utan vi försöker hitta andra sätt att stötta vid lindriga depressioner. Ett sätt kan vara sociala insatser med hjälp av exempelvis Röda korsets volontärer.

Det som händer vid en depression är att signalsubstanser i hjärnan som styr sinnesstämning, känslor, tankar m.m. kommer i obalans. Lyckas man inte komma till rätta med depressionen på något annat sätt finns också läkemedelsbehandling i form av antidepressiva läkemedel (se faktaruta intill).

Distriktsläkaren och forskaren Sara Modig tillsammans med en patient. (Bilden är arrangerad och har inget med artikelns ämne att göra.)

Svårare att ställa diagnos hos äldre

Symptomen på depression hos äldre kan ibland vara svåra att skilja från andra symptom. Depressionen ses också kanske som en normal del av åldrandet och du söker därför inte hjälp.

– Det kan vara svårare att ställa diagnosen depression hos äldre, säger Sara Modig. Andra sjukdomar kan överskugga symptomen. En depression hos äldre kan också se lite annorlunda ut än för någon som är yngre.  Depression hos äldre kan till exempel visa sig genom irritation, ångest eller att minnet drabbas negativt.

I forskarnas studie såg de också ett samband mellan smärta och andra hälsobesvär och en ökad risk för depression.

– Vi såg att smärta var ett av de hälsobesvär som ökade risken för depression. Borde kanske smärta hos en äldre patient göra att jag som läkare också screenar för depression? frågar sig Sara Modig.

Sämre uppföljning vanligt

En av de viktigaste slutsatserna från studien är bristen i uppföljning. Uppföljningen av läkemedel till äldre har överlag brister (läs mer i artikeln Fler eller färre läkemedel till multisjuka äldre efter sjukhusvistelse?), och antidepressiva läkemedel är tyvärr inget undantag.

– Det är viktigt att också äldre får fullgod uppföljning av sin behandling med antidepressiva läkemedel. Både att läkemedlen har avsedd effekt och att det inte är några biverkningar, säger Sara Modig avslutningsvis.

Text: NINA NORDH

Foto: Dreamstime

Min forskning har ägt rum i en forskargrupp i en klinisk miljö inriktad på förebyggande av arbetsrelaterad ohälsa. Jag har främst forskat kring brister i psykisk hälsa och välbefinnande relaterade till förhållanden i arbetslivet, något som det senaste decenniet dominerats av problem med stress.

Delar av min forskning har berört hur långvarig hög arbetsbelastning, udda arbetstider, återhämtningsförmåga, hälsobesvär och en förändrad dynamik i fysiologiska stressregleringssystem kan hänga samman.

Det senare har jag mest studerat genom hormonet kortisol, som förhöjs i stressande situationer. Kortisol följer också en normal variation över dygnet vilken misstänkts kunna rubbas vid långvarig stress. Jag och min grupp har dock endast funnit måttliga sådana rubbningar vid ordinär arbetsstress.

Nu studerar vi om utmattning efter långvarig hög arbetsstress hänger samman med mindre flexibla reaktioner. Detta görs genom stressprovokation i virtual reality-miljö. Resultaten kan komma att bidra till förståelsen av utmattningsreaktioner.

Utmattning efter långvarig arbetsstress har ofta legat till grund för långa sjukskrivningar och utslagning från arbetslivet. Därför har jag med min forskargrupp utvecklat en metodik att initiera förändringar på arbetsplatsen för att underlätta återgång i arbete.

Vi har även identifierat tidiga tecken på begynnande utmattningsreaktioner och utvecklat en enkät för att lätt kunna mäta graden av sådana tecken. Om problemen upptäcks tidigt kan en negativ utveckling brytas.

I dialog med användare anpassas dessa metoder för att bli tillämpbara i t.ex. företagshälsovård. I ett aktuellt projekt studerar vi vad som över tid bidrar till utmattning och negativa attityder respektive vitalitet och engagemang i arbeten med höga emotionella krav.

Text: BJÖRN KARLSON

Från broschyren ”Professorsinstallation 18 mars 2011″ som tagits fram av Kommunikationsavdelningen vid Lunds universitet.

Behovet av psykoterapi, för behandling av depression och ångest, i primärvården är stort men på många håll i landet råder brist på psykoterapeuter. En ny studie från Centrum för primärvårdsforskning i Malmö, visar att gruppbehandling med mindfulness är lika effektivt som individuell kognitiv beteendeterapi (KBT) för patienter med depression och ångest.

Studien, publicerad i British Journal of Psychiatry, är den första randomiserade studien som har jämfört gruppbehandling med mindfulness och individuell kognitiv beteendeterapi av patienter som har depression och ångest i primärvården.

Behandling i åtta veckor

Forskarna, ledda av Professor Jan Sundquist, genomförde studien vid 16 vårdcentraler i Skåne, privata som offentliga. Centrum för primärvårdsforskning utbildade två mindfulnessinstruktörer, från olika yrkesgrupper, vid varje vårdcentral under en 6 dagar lång utbildning. Under våren 2012 lottades patienter med depression, ångest eller krisreaktion antingen till strukturerad mindfulness-gruppbehandling med ca 10 patienter i varje grupp eller till sedvanlig behandling – i huvudsak individuell KBT.

Patienterna fick även ett eget träningsprogram och förde dagbok över sina övningar. Behandlingstiden var åtta veckor. Det träningsprogram i mindfulness och den utbildningsmodell av instruktörer som studien byggde på har utformats av allmänläkaren och mindfulnessinstruktören Ola Schenström.

Symtomen minskade i båda grupperna

– Resultaten av studien tyder på att gruppbehandling med mindfulness, genomförd av certifierade instruktörer i primärvården, är en lika effektiv behandlingsmetod som individuell KBT för att behandla depression och ångest, kommenterar professor Jan Sundquist.

Totalt inkluderades 215 patienter i studien. Före och efter behandlingen besvarade patienterna i båda grupperna frågeformulär som skattade svårighetsgraden av deras depression och ångest. Självrapporterade symtom av depression och ångest minskade i både behandlingsgrupp och kontrollgrupp under de åtta veckorna. Det fanns ingen statistisk skillnad mellan de båda behandlingarna.

-Detta innebär att gruppbehandling med mindfulness bör övervägas som alternativ till individuell psykoterapi, särskilt på de vårdcentraler som inte har möjlighet att erbjuda alla individuell terapi, avslutar Jan Sundquist.

Text: BERTIL KJELLBERG

Foto: Colourbox

Pressmeddelande från Lunds universitet 27 november 2014

Foto: Colourbox

Forskare vid Centrum för primärvårdsforskning i Malmö har tillsammans med forskare i USA undersökt familjens respektive bostadsområdets roll för den psykiska hälsan hos barn och unga. Resultaten visar att bostadsområdet spelar roll, men inte lika stor roll som familjen.

Studien, som utförts i samarbete med forskare vid Stanford och Virginia Commonwealth University, presenteras nu i Journal of Psychiatric Research. Resultaten visar att risken för en beteendestörning är två gånger större i socialt utsatta områden jämfört med välbärgade områden.

I de socialt utsatta områdena är även risken för ångest 40 procent högre och risken för förstämningssyndrom, som depression och mani, 20 procent högre. I bostadsområden med en något lägre social utsatthet ökar risken för ADHD med 30 procent.

Resultaten har justerats för individuella faktorer som t ex kön, familjeinkomst, föräldrarnas utbildning, ålder vid diagnos och födelseland.

Familjens påverkan viktigaste faktorn

– Vi fann emellertid att familjerelaterade förhållanden, inklusive genetik och familjemiljö, står för sex till åtta gånger så mycket av den totala variationen av de psykiatriska störningarna jämfört med bostadsområdets förhållanden, säger professor Jan Sundquist, studiens forskningsledare.

Jan Sundquist, professor i allmän medicin. Foto: Kennet Ruona

– De beräknade riskerna och variationen visar att barn påverkas i hög grad av både familjen och närmiljön. I en helhetsbedömning verkar familjens påverkan vara den viktigare faktorn, påpekar Jan Sundquist.

Vill främja psykisk hälsa genom att väga in influenser från både familjen och närmiljön

Studien är baserad på uppgifter från Sveriges omfattande befolkning- och hälsovårdsregister. Den psykiska hälsan för 542 195 barn följdes under 11 år, till exempel beträffande ångest, ADHD och andra beteendestörningar. Under den undersökta perioden utvecklade 4,8 procent av barnen en diagnosticerad psykisk störning.

Ytterligare forskning behövs, framhåller forskarna, särskilt när det gäller tidiga hjälpinsatser. Professor Sundquist och hans team föreslår att studiens resultat bidrar till att utforma strategier för främjandet av psykisk hälsa genom att väga in möjliga influenser från både familjen och närmiljön.

Nyhet från Medicinska fakulteten, Lunds universitet, 7 maj 2015

Forskare i Lund har tagit fram en ny diagnosmetod för snabbare utredning av ADHD. Bilden är arrangerad. Foto: Pelle Hybbinette

Fyra procent av alla barn och ungdomar i Sverige under 18 år förväntas ha diagnosen ADHD. Väntetiderna för en utredning på många BUP-kliniker i landet är lång. Därför har forskare vid Lunds universitet i en ny studie tagit fram en diagnosmetod för ADHD som är både snabb, billig, träffsäker och objektiv, som ett komplement till dagens utredning.

Emma Claesdotter-Hybbinette Foto: Roger Lundholm

– Alla patienter behöver kanske inte genomgå en så omfattande ADHD-utredning som de får idag. Vid enklare fall, där inte problematiken är så stor, borde en utredning inte ta mer än 1,5 timmar och göras vid ett besök, förutsatt att en familj i förväg fyllt i ett antal frågeformulär innan de kommer till kliniken. Då hinner vi med ett ABR-test, kontrollera kognitiv förmåga, sjukdomshistoria, levnadsbeskrivning och en läkarundersökning med fokus på neurologi, säger Emma Claesdotter-Hybbinette och Magnus Lindvall, forskare vid Barn- och ungdomspsykiatri i Lund.

Forskarna har sedan några år studerat om hjärnstamsaudiometri, ABR (Auditory Brainstem Response), samma metod som bland annat används för att utreda barn som är döva, kan användas vid en ADHD-utredning. Patienten får elektroder fästa i pannan och bakom öronen och i hörlurar får de lyssna till noga utvalda ”klickljud”. Patientens reaktioner på signalerna resulterar i en grafisk kurva som ger forskarna viktig information i utvärderingen om patienten har ADHD eller inte.

I studien ingick både pojkar och flickor men forskarna har valt att fokusera på flickor då det är denna ADHD-grupp som forskarna vet minst om.

– Vi såg signifikanta skillnader hos flickorna med ADHD, jämfört med både de friska kontrollerna och med pojkar med ADHD. När vi samkörde våra resultat från ABR-testen med resultat från den traditionella ADHD-diagnostiken, kunde vi konstatera att ett ABR-test är viktigt för en korrekt ADHD-diagnos, säger Emma Claesdotter-Hybbinette.

– ABR-testet är fortfarande på forskningsstadiet, men intressant både vad gäller patientsäkerhet och ur ett hälsoekonomiskt perspektiv. Det tar endast 30 minuter och är dessutom ett objektivt test, utan påverkan utifrån.

Text: OLLE DAHLBÄCK

I ett omfattande forskningsprojekt vid Lunds universitet ska forskare utröna om bedövningsmedlet ketamin kan bli ett nytt behandlingsalternativ för djupt deprimerade patienter, som har svårt att bli hjälpta av gängse läkemedel. I enskilda fall har det visat sig att små doser av ketamin har kunna häva svår depression på mycket kort tid, enligt de forskare som ska göra testerna.

– Det är helt okänt vad som händer under en lång tid, och det är ett av de största skälen till varför vi gör den här studien, säger Pouya Movahed, läkare vid Skånes universitetssjukhus och medicine doktor vid Institutionen för kliniska vetenskaper i Lund, som leder forskningsprojektet till Vetenskapsradion.

Läs mer och lyssna på hela inslaget från Vetenskapsradion den 8 juni 2015

Frida Eek.

Ett ojämlikt ansvar för hemarbete verkar öka risken för ohälsa och brist på återhämtning. Det är ett av resultaten som docent Frida Eeks forskning om småbarnsföräldrar visat. Tid, god sömn och att verkligen göra ingenting ger fungerande återhämtning.

Grunden för Frida Eeks projekt som startade för några år sedan vid Arbets- och miljömedicin vid Lunds universitet och nu fortsatt vid Institutionen för Hälsovetenskaper, var att försöka hitta en arbetsmiljö som gör att föräldrar kan fortsätta må bra, men även prestera på jobbet när de har små barn. Projektet ville utvärdera de faktorer som arbetsgivaren kan påverka.

Delar hemarbete ojämlikt

– Det var inte meningen att leta efter hälsoeffekter på grund av ojämlikhet, men det blev tydligt när vi skulle skriva rapporten*, berättar Frida Eek, docent i epidemiologi och universitetslektor.

Undersökningen hade med frågor om ansvarsfördelning i hemmet. Det blev tydligt i svaren att väldigt många fördelar ansvar för barnen och hemmet ojämnt. Även bland par där båda jobbar heltid.

Frida Eek påpekar att man utifrån projektet inte kan säga att ojämställdhet ger ohälsa.

– Men scenariot att först må dåligt och sedan dela hemarbete ojämlikt är inte lika troligt som motsatsen, resonerar hon. Alla som var med i undersökningen var yrkesverksamma, alltså inte sjukskrivna eller arbetslösa.

– Jag hade gärna tittat på hälsan hos män som har en liknande ojämlik uppdelning, det vill säga tar större del av ansvaret hemma, men det fanns inte tillräckligt många med i studien, fortsätter Frida Eek.

Foto: Dreamstime

Återhämtning påverkar hälsan

Varför hälsan är sämre hos kvinnor som får ta ett större ansvar för barnen har förmodligen med möjligheten till återhämtning att göra. Stress behöver inte vara skadligt för hälsan i sig.

– Det är återhämtningen som avgör om man får ohälsoeffekter av en stressig arbetssituation, förklarar Frida Eek.

Våra kroppar är byggda för att bli stressade, sedan gå ned i varv, och bli stressade igen. När nedvarvningen inte finns och kroppen inte får möjlighet att återhämta sig, det är då stressen får hälsokonsekvenser.

Positiv attityd viktigaste åtgärden

Målet för forskningsstudien var att hitta faktorer för att föräldrar både skulle fungera bra på jobbet och må bra själva.

– Den största positiva effekten visade sig vara en upplevd positiv attityd till föräldraskap på arbetsplatsen. I enkäten angav flest att den faktorn var viktigast. De som svarade på enkäten och hade en arbetsplats med negativ eller neutral attityd upplevde att de mådde sämre än de som upplevde en positiv attityd.

– Nu håller vi på med en uppföljning, och en preliminär analys stödjer att attityden på arbetsplatsen har betydelse för välbefinnandet, berättar Frida Eek.

Jobba hemma kan skapa stress

Studien visar att åtgärder som kan tyckas vara underlättande kan ha motsatt effekt.

– Vi har sett att jobba hemma är en osäker åtgärd, det kan funka för vissa och skapar stress för andra, berättar Frida Eek.

En annan åtgärd som kan verka positiv men som hade motsatt effekt var att kunna ta med sina sjuka barn på jobbet.

– ”VAB på jobbet”, kan upplevas som att man inte ens får vara hemma när barnet är sjukt, säger Frida Eek

Positiva positiva faktorer var möjligheten att kunna ta en paus för att till exempel ringa ett samtal. Men sammantaget var det inte de konkreta förmånerna som föräldrarna ansåg hade störst effekt.

– Konkreta förmåner på jobbet verkar inte ha så stor effekt. Man vill oftast ha tid tillsammans med sina barn, säger Frida Eek.

Frida Eek påpekar att det också måste kännas rättvist för alla på en arbetsplats, det kan verka orättvist om anställda med barn ska ha speciallösningar.

När VAB stressar

Forskningsstudien visade också att kvinnor kände mer stress än män över att behöva vårda sjuka barn och ta ut VAB.

Fler kvinnor uppgav också att de känner att de sviker kollegor, chef och kunder eller patienter när de vabbar.

– Män vabbar inte i samma utsträckning som kvinnor. Det akuta tar oftast kvinnorna, konstaterar Frida Eek.

Kontroll gör skillnad

– Det är brist på kontroll över tillvaron som ger den skadliga stressen. Det handlar inte primärt om att man har mycket att göra, Om man har mycket att göra men har kontroll så blir man stimulerad. Dålig hälsa har med brist på kontroll att göra, säger Frida Eek.

Den största skillnaden mellan män och kvinnor uppstår efter att man fått barn, med den tydligaste riskökningen då barnet är ca 2 år – dvs den tidpunkt då de flesta börjat arbeta igen efter föräldraledigheten. Kvinnor blir totalt sett mer belastade och det speglas också i sjukfrånvaron.

Fortfarande anser en stor andel småbarnsföräldrar sig inte ha tillräckligt med tid för återhämtning. Detta gäller framför allt kvinnor, vilket delvis skulle kunna förklaras med att det är kvinnorna som tar det största ansvaret – inte bara för det dagliga hushållsarbetet och den dagliga barntillsynen utan också för att stanna hemma med barnen när de är sjuka.

Återhämtning behövs!

Sömnen är viktig för återhämtningen. När det gäller fritidsaktiviteter så kan de ge möjlighet till återhämtning men de kan också bli krav. Det gäller att hitta en balans.

Att umgås med vänner och göra saker man tycker om är i många fall återhämtning, men om det blir för mycket så tappas hälsoeffekten. Det är också viktigt att göra ingenting, att kunna ägna sig åt avslappning, betonar Frida Eek.

– Många har väldigt höga krav inte bara på jobbet. Att man har intressen och blir stimulerad är bra, men det kan bli så att man tar med sig sina höga krav även på sin fritiden.

Text: JENNY WIDOV

* I citatet hänvisas till rapporten:Yrkesarbetande småbarnsföräldrar – arbetsförhållanden, arbetsplatsklimat och ansvarsfördelning i hemmet, Rapport från AMM 13/2011

De ger hopp åt människor som plågas av depression och mani

Den nyss så livströtte familjefadern spelar plötsligt bort familjens alla tillgångar. Barn förlorar trygghet och tillit. För andra döljs djup depression av drogmissbruk.

Depression är en av våra vanligaste folksjukdomar. Den som har bipolär sjukdom lever med ständiga känslosvängningar.

Men många får hjälp att leva fullt normala liv, och forskarna blir allt bättre på att finna verksamma metoder att lindra och bota.

Om depression och mani handlar höstens nummer av Aktuellt om vetenskap & hälsa.

Innehållsförteckning

Depression en folksjukdom

Skapa nätverk i området och förebygg depression

Det går att påverka depressiv läggning

Tonårssjukdom kan sätta spår i vuxenlivet

När en diagnos döljer en annan

I mästares sällskap …

Lär känna din egen sårbarhet

Gott hopp om ett bättre liv

Självmordsbenägen mäter sin egen risk

Ett liv fyllt av svåra depressioner

Inflammationsdämpande mot depression

Njurarna måste kontrolleras

Modern ECT hjälp mot djup depression

Verkligheten får färg tack vare tunn elektrod

Psykoterapi mot depression?

Tidigare diagnos med hjälp av livskarta

Medicinera under graviditeten?

Borderline – en omtalad diagnos

Självskador och depression – risk för onda cirklar

Fel genvariant ökar risken

Barn kan behöva långsiktigt stöd

Huntingtons sjukdom ger också depression

BUP måste ge mer stöd åt föräldrar

Lundbystudien kartlade risk för depression

Annika Lexén forskar om hur människor med psykisk sjukdom kan få stöd att komma ut i arbetslivet. Foto: Thomas Lexén

Vid Lunds universitet utvärderas nu ett nytt arbetssätt för att hjälpa människor med psykisk sjukdom tillbaka till arbetet. Med rätt stöd i arbetssökandet och på arbetsplatsen skapas bättre förutsättningar för att denna grupp av människor ska komma ut på arbetsmarknaden – något som den traditionella arbetsrehabiliteringen inte har lyckats med.

Arbetslösheten är hög bland människor som lever med psykisk sjukdom trots att många har ett stort intresse av att arbeta. Många i gruppen vittnar om att ett liv utan arbete upplevs som meningslöst och betydelselöst.

Tror inte de kan arbeta

En förklaring till att arbetslösheten är hög hos personer med psykisk funktionsnedsättning kan vara att personal i sjukvården och olika myndigheter anser att de är för sjuka för att arbeta. Detta resulterar ofta i livslånga sjukskrivningar.

”– Jag blev sjuk i schizofreni när jag var sexton, så jag fick inte ens en chans att komma in på banan …” berättar en kvinna som intervjuats i projektet om hur hon upplever att börja arbeta efter 40 års sjukskrivning.

Många av personerna tror inte själva att de kan arbeta så de söker inga arbeten, och arbetsgivare tror inte att personerna kan arbeta och de anställer därför ingen. Många lever dessutom tillbakadragna liv på grund av den skam som samhället har skapat kring psykisk sjukdom, vilket i sin tur förstärker fördomen att psykiskt sjuka inte kan arbeta.

Svårigheter i arbetslivet

Psykisk ohälsa är vanligare än man tror. Nästan alla människor känner någon som lever med en psykisk sjukdom, men få vet vad det faktiskt innebär att leva så.

Detta kan göra att man har svårt att komma ihåg, koncentrera sig, hantera sociala situationer och stress.

Det kan i sin tur leda till att man får svårigheter att lära sig nya arbetsuppgifter, organisera sitt arbete, hantera konflikter eller småprata med kollegorna på lunchrasten. Kan man verkligen arbeta trots dessa svårigheter?

Ny modell för arbetsrehabilitering

IPS-modellen är en ny typ av arbetsrehabilitering speciellt riktad till personer med psykisk funktionsnedsättning. Den har internationellt visat sig mer effektiv än traditionell arbetsrehabilitering när det gäller att hjälpa dessa personer ut på den reguljära arbetsmarknaden.

Forskare vid Lunds universitet har tagit initiativ till att införa IPS-modellen i Sverige och ett forskningsprojekt pågår för att utvärdera modellen under svenska förhållanden. För att utvärdera modellens effektivitet jämförs den med den traditionella arbetsrehabiliteringen. Detta innebär att en grupp har fått arbete med stöd enligt IPS-modellen, och en annan grupp har fått traditionell stegvis rehabilitering.

Stöd att börja arbeta direkt

Den nya IPS-modellen bygger på personens egen vilja att arbeta och att direkt ge stöd när personen känner sig redo söka, påbörja och behålla ett arbete utan arbetsförberedande träning.

Detta i kontrast till den traditionella arbetsrehabiliteringen som idag bedrivs av Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, och som bygger på att man först bedömer personens arbetskapacitet samt ger arbetsförberedande träning, för att därefter eventuellt låta personen få börja arbeta. I IPS ges dessutom ett mer omfattande stöd än i den traditionella rehabiliteringen.

Nyckelpersonen i IPS-modellen är en stödperson, arbetscoach, som hjälper personen med psykiskt funktionsnedsättning att hitta ett arbete som matchar hans eller hennes behov och intressen.

Stödet från arbetscoachen upprätthålls så länge det behövs och sköts i samverkan med den psykiatriska behandlingen samt exempelvis vänner och familj. Stödet samordnas också med Försäkringskassans och Arbetsförmedlingens insatser.

Får anpassat stöd

Det kontinuerliga och omfattande stöd som ges både när personen söker arbete och arbetar är centralt för IPS-modellen. Stödet kan ges både på och utanför arbetet beroende på om personen vill berätta om sina svårigheter eller inte.

Stödet anpassas till varje individ och kan innebära psykiatrisk behandling som exempelvis medicinering eller stödsamtal, men kan också vara i form av olika typer av anpassningar på arbetsplatsen med syfte att minimera effekterna av personens funktionsnedsättning på arbetet.

Anpassningar på arbetsplatsen

Exempel på anpassningar på arbetsplatsen kan vara att personen får stöd när han eller hon utför sina arbetsuppgifter av arbetscoachen eller en handledare på arbetsplatsen.

Det kan innebära tydligare arbetsinstruktioner, att tempot i arbetet minskas, att arbetsuppgifterna görs enklare, flexibla raster, minskad arbetstid och stöd i att hantera olika sociala situationer. Arbetscoachen ger också information och stöd till arbetsgivare och kollegor om den psykiska funktionsnedsättningen och behovet av anpassningar.

Det går att arbeta trots långvarig psykisk sjukdom!

Genom IPS är det möjligt för människor som lever med psykisk sjukdom att bidra till samhället genom att arbeta på samma villkor som andra människor.

De preliminära resultaten visar att de som fått stöd enligt IPS-modellen har fått arbete eller står närmre arbetsmarknaden. De har också fått en ökad livskvalitet och en mer aktiv livsstil än gruppen som fått traditionell arbetsrehabilitering. Visst går det att arbeta trots psykisk sjukdom.

Text: ANNIKA LEXÉN

Doktorand i arbetsterapi vid Institutionen för hälsa, vård och samhälle, Avdelningen för arbetsterapi vid Lunds universitet

Bild: Dreamstime

Deprimerade och självmordsbenägna personer har låga halter av stresshormonet kortisol i blodet och saliven. De har också ämnen i ryggmärgsvätskan som tyder på ökad inflammation i hjärnan. Fynden kan bidra till att utveckla nya metoder för diagnos och behandling av självmordsnära patienter. 

Det är läkaren Daniel Lindqvist från Enheten för psykoimmunologi vid Lunds universitet som lägger fram dessa resultat i sin doktorsavhandling. Han ingår i en forskargrupp som under ledning av docent Lena Brundin ser inflammation i hjärnan som en starkt bidragande orsak till depressioner. Detta är en ny teori som utmanar den gängse åsikten att den biologiska förklaringen till depression är en brist på ämnena serotonin och noradrenalin.

Inflammationen kommer först 

– Men dagens serotoninbaserade läkemedel gör långtifrån alla patienter friska. Vi tror att inflammationen är det som kommer först i utvecklingen av depression, och sedan i sin tur påverkar serotonin och noradrenalin, säger Daniel Lindqvist.

Provtagning av ryggmärgsvätska. Foto: Fredrik J Vang.

En av artiklarna i hans avhandling visar att självmordsnära patienter hade ovanligt mycket inflammationsrelaterade ämnen (cytokiner) i ryggmärgsvätskan. Allra högst var halterna hos patienter som hade diagnosen egentlig depression eller som gjort våldsamma självmordsförsök, t.ex. försökt hänga sig.

Inflammationsdämpande till deprimerade

Forskargruppen vid Avdelningen för psykiatri i Lund ligger nu i startgroparna för en behandlingsstudie baserad på sin teori. Deprimerade patienter ska behandlas med inflammationsdämpande medel i hopp om att deras symtom ska minska.

Orsaken till den inflammation som sätter igång processen kan variera, tror lundaforskarna. Det skulle kunna vara en allvarlig influensa, eller en autoimmun sjukdom som reumatism, eller en svår allergi som sätter igång en inflammation i kroppen. Troligen krävs också en viss genetisk sårbarhet, dvs vissa genvarianter som gör somliga personer känsligare än andra.

”Utbränt” stressystem

Andra studier i Daniel Lindqvists avhandling visar att deprimerade patienter med hög självmordsavsikt hade låga nivåer av stresshormonet kortisol i blodet. Kortisolhalterna var också låga i salivprover från personer flera år efter ett självmordsförsök. Detta tolkar man som att de deprimerade patienternas psykiska lidande lett till ett slags ”utbrändhet” av stressystemet med låga nivåer av stresshormon som följd.

– Prov på blod och saliv är ganska enkla att ta och analysera. Kortisol och inflammationsämnen skulle därför kunna användas som en markör för självmordsrisk och depressionsdjup, menar Daniel Lindqvist.

Text: INGELA BJÖRCK

Pressmeddelande från Medicinska fakulteten vid Lunds universitet 29 november 2010.

Oron för att förövare med allvarliga psykiska störningar ska begå nya våldsbrott är en fråga som ofta dyker upp i media och även diskuteras inom forskarvärlden. Läkaren Christina Gustavson har i en avhandling från Lunds universitet lagt fram två enkla riskfaktorer som bör uppmärksammas, nämligen tidig debutålder i alkohol/drogmissbruk och tidig första brottsdom.

Foto: Dreamstime

Christina Gustavson är allmänmedicinare, psykiater och rättspsykiater samt överläkare vid Södra Älvsborgs sjukhus i Borås. Hon har studerat 100 personer som begått allvarliga våldsbrott som mord, dråp, mordbrand, grov misshandel och sexbrott, och hänvisats till rättspsykiatrisk undersökning under åren 1998-2000.

Av de 100 personerna var 92 män och 8 kvinnor. Drygt hälften av dem dömdes till fängelse, de övriga till rättspsykiatrisk vård. Personerna följdes sedan under fem år. 20 av dem dömdes under denna uppföljningstid för nya grova våldsbrott.

Fängelse eller vård

Studiens huvudfråga var om det fanns några faktorer som skilde ut den femtedel som återfallit i våldsbrott. Ett svar var att förövare dömda till fängelse (de som av domstol ansetts inte ha en s.k. allvarlig psykisk störning) oftare återföll i våldsbrott än de som var dömda till rättspsykiatrisk vård.

– Tre fjärdedelar av dem som återfallit i våldsbrott hade varit dömda till fängelse. En förklaring kan vara att rättspsykiatrins patienter får medicin som kan göra dem mindre våldsbenägna. En annan möjlig förklaring är att de får hjälp med bostad och annat när de återfår sin frihet, vilket inte sker inom kriminalvården, säger Christina Gustavson.

Tidig debut

Hennes studie visar också att enkla uppgifter om när en person börjat missbruka alkohol eller narkotika eller när någon fått sin första dom var lika bra på att förutsäga återfall i våldsbrott som komplexa riskbedömnings-skattningar.

– Dessa uppgifter kunde användas oberoende av varandra. Sambandet med återfall i våldsbrott var starkare ju tidigare personen i fråga börjat med missbruk och/eller kriminalitet, säger Christina Gustavson.

Hon understryker samtidigt att de samband hon fann gäller på gruppnivå och inte i fråga om enskilda personer. Hon vill också gärna understryka att det finns flera faktorer som har ett starkare samband med återfall i våldsbrott än allvarlig psykisk störning – sådant som ungdom, manligt kön, missbruk och antal tidigare våldsbrott. De psykiskt störda patienterna står för en mycket liten del av våldet i samhället.

Text: INGELA BJÖRCK