Det är sommar, ta tillfället i akt att vara ute i det gröna och bota dig själv från stress samtidigt. En avhandling från Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) i Alnarp visar nämligen att det finns tydliga kopplingar mellan stresslindring och vistelse i naturmiljöer.

De vanligaste sjukdomarna idag är i allt högre grad livsstilssjukdomar som kommer av bland annat stress och bristande fysisk aktivitet. Det finns ett nära samband mellan stress och psykisk ohälsa och uppmärksammas inte stressymtomen i tid riskerar personen i fråga att få förvärrad och långvarig psykisk ohälsa. En rapport beställd av regeringskansliet, visar att psykisk ohälsa i Sverige har ökat markant på tio år, och fortsätter att öka.

Naturen som botemedel
Matilda van den Bosch (tidigare Annerstedt) är läkare och forskare inom landskapsplanering med inriktning på folkhälsa, och har i sin forskning på SLU sett att miljön spelar en stor roll för hur vi mår. I sin avhandling från år 2011 har hon kommit fram till att naturmiljöer kan förbättra den psykiska hälsan, förebygga och i vissa fall användas för behandling av sjukdomar.

– I ett par av mina studier kunde vi notera att personer med tillgång till lövskog och annan typ av rofylld natur generellt hade lägre stressnivåer. Om de befann sig i naturen och dessutom var fysiskt aktiva minskade risken signifikant för att drabbas av mental ohälsa.

I sin forskning fann hon även bevis för att naturbaserad terapi kan fungera som behandling av exempelvis schizofreni, depression och vid hjärtrehabilitering. Hon hoppas att resultatet av forskningen kan påverka hur man inom vården behandlar människor med stressymtom och  psykisk ohälsa och att fler faktorer som livsstil och miljö får spela större roll i personens sjukdomsbild. Matilda van den Bosch menar att det handlar om att ta tag i problemet innan patienten behöver söka läkarvård för stress- och livsstilsrelaterade sjukdomar som exempelvis utmattningssyndrom, fetma eller diabetes typ II.

– Dagens hälsovård måste förändra sättet att arbeta på inom vården för att kunna förbättra folkhälsan.

Samarbeten för ökad psykisk hälsa i samhället
Hon ser även att det går att påverka andra instanser i samhället för att öka människors mentala hälsa i Sverige och efterfrågar större samarbeten mellan exempelvis stadsplanerare och hälsosektorn både inom forskning och bland samhällsaktörer.

–  Samarbeten är oerhört viktiga för att kunna förändra samhället och förhoppningsvis öka insatser för förebyggande hälsovård, eftersom detta oftast är det främsta medlet för att hantera dagens sjukdomstillstånd.

En framtida ”win-win-win-situation”
Matilda van den Bosch hoppas att hennes och liknande forskning kan bidra till ett mer omfattande helhetsperspektiv på hälsa och hoppas på, vad hon kallar för, en ”win-win-win-situation” i framtiden då satsningar på förbättringar av folkhälsan samtidigt får gynnsamma effekter både på miljön och samhällsekonomin, d.v.s. är kostnadseffektiva.

Text: LOVISA FEY

Related posts:

1. Björn Karlson: Arbete och stress
2. Koppling mellan stress och besvär av el och kemikalier
3. Skåneveckan för psykisk hälsa 7-13 oktober

Vi har tidigare skrivit om naturens välgörande effekter på den stressade människan. En pilotstudie från Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) i Alnarp visar att det även går att få fram liknande, stressreducerande resultat med hjälp av virtuella naturmiljöer.

Foto: Mattias Wallergård

På Lunds tekniska högskola (LTH) har man byggt upp ett virtuellt laboratorium som använts för studien. Det virtuella laboratoriet innehåller en tredimensionell värld där testpersonerna i studien omsluts av och upplever en realistisk naturmiljö. Matilda, som tillsammans med sina forskningskollegor studerat kring de virtuella naturmiljöernas effekter på stressymtom, säger att verklighetsuppfattningen i det virtuella laboratoriet är hög.

Stresstester i skilda miljöer

De tre kontrollgrupperna som deltog i studien fick först utsättas för stressprovokation med hjälp av ett etablerat stresstest. Därefter fick en av de tre kontrollgrupperna spendera tid i vanlig inomhusmiljö, en annan grupp fick vistas i en virtuell naturmiljö, och den tredje gruppen i en virtuell miljö med tillsatta naturljud. Under testerna mättes stressnivåerna kontinuerligt med kortisolprov och EKG-registrering.

– Det visade sig att den grupp som vistades i den mest realistiska naturmiljön, d.v.s. virtuell natur med naturljud, fick en markant förbättrad återhämtningsförmåga, säger Matilda van den Bosch om studiens resultat.

Virtuella miljöer i sjukvården och som forskningsredskap

Hon menar att liknande virtuella naturmiljöer skulle kunna användas, och redan används, inom sjukvården vid exempelvis smärtdistraktion.

– På Kristianstad sjukhus har man t.ex. använt bilder av natur och naturljud som en generell förbättring av sjukhusmiljöer, och både patienter och personal har uppgett ett förbättrat välbefinnande i sådana miljöer.

Matilda tror dock att de virtuella miljöerna mest är användbara som forskningsredskap eftersom de ökar möjligheterna att bruka mer avancerade mätmetoder, som kan vara svåra att använda i utomhusmiljöer.

– Eftersom tester som görs i de virtuella miljöerna blir standardiserade, är det lättare att mer exakt avgöra vad det är som utlöser vilka reaktioner.

Text: LOVISA FEY

Related posts:

1. Njut av naturen och bli fri från stress samtidigt
2. Björn Karlson: Arbete och stress
3. Koppling mellan stress och besvär av el och kemikalier

Bild: Colourbox

Symptom som depression, trötthet och nedsatt tankeförmåga är växande måltavlor inom parkinsonforskningen. Aktuella forskningsresultat visar att dessa så kallade icke-motoriska besvär påverkar livskvalitén i samma utsträckning som de karaktäristiska rörelseproblemen.

Genom att studera ryggvätskan hos parkinsonpatienter har forskare vid Lunds universitet nu för första gången kunnat visa på en stark koppling mellan inflammation i hjärnan och icke-motoriska symptom.

Studien, som publiceras i tidskriften Brain, Behaviour, and Immunity, utgör den första omfattande kontrollstudien där forskare tittat på nivåskillnader av inflammatoriska markörer i ryggvätskan hos såväl personer med Parkinsons sjukdom som en grupp friska individer.

Resultaten visade att den högsta inflammatoriska aktiviteten fanns hos just de patienter som led av de mest allvarliga depressiva och kognitiva symptomen.

Inflammatoriska ämnen i ryggvätskan

- Vi har nu kunnat fastslå att höga nivåer av inflammatoriska ämnen i ryggvätskan är kopplat till mer uttalade symptom på depression, trötthet och kognitiv nedsättning hos patienter med Parkinsons sjukdom.

- Detta innebär att vi nu kan gå vidare för att mer i detalj studera orsakssambanden mellan inflammation och särskilda symptom, säger försteförfattaren till studien, Daniel Lindqvist, ST-läkare i psykiatri, post doc vid Lunds universitet och knuten till det strategiska forskninsområdet MultiPark.

Depression, trötthet och försämrad kognition vid Parkinsons sjukdom är ofta svårt att behandla. Oskar Hansson, forskargruppsledare, hoppas att resultaten kan utgöra en viktig byggsten för vidare forskning med sikte på nya terapier.

Bana väg för framtida behandlingar

- Resultaten är mycket intressanta men det är idag för tidigt att till exempel rekommendera anti-inflammatoriska läkemedel vid Parkinsons sjukdom, sådana studier saknas ännu. Men vi arbetar naturligtvis för att nå dit.

- Fynden kan på sikt bana väg för framtida behandlingar som riktar in sig specifikt på depressiva och tankemässiga symptom vid Parkinsons sjukdom, säger Oskar Hansson, docent vid Lunds universitet och överläkare på minneskliniken vid Skånes universitetssjukhus.

Nyhet från Lunds universitet 26 augusti 2013

Related posts:

1. Depression kan orsakas av inflammation
2. Inflammation kopplad till tjocktarmscancer under lupp
3. Biverkningar vid cellterapi mot Parkinson förhindras

Foto: Annika Hörlén

Personer som lider av någon psykisk sjukdom löper en avsevärt högre risk att dö i olyckor än övriga befolkningen. I motsats till vad man kanske förväntar sig, och vad sjukvården fokuserar på, är dödsfall genom olycka vanligare än självmord bland psykiskt sjuka.

– Det här var nytt för mig, jag har aldrig tänkt i de banorna tidigare, säger distriktsläkare och professor Jan Sundquist om resultaten från den egna studien.

I en omfattande studie har Jan Sundquist med kollegor vid Centrum för primärvårdsforskning i Malmö analyserat dödsorsaken bland hela den vuxna befolkningen i Sverige under åren 2001 till 2008. Av nästan sju miljoner studerade personer omkom drygt 22 000 genom olyckshändelse. Forskarnas resultat visar att personer med någon form av psykisk sjukdom var överrepresenterade bland dessa omkomna. De utgjorde drygt en fjärdedel (26 %) av de omkomna vilket ska jämföras med att de psykiskt sjuka utgör knappt en tiondel (9,4 %) av den vuxna befolkningen i Sverige.

Artikelförfattarna  fr.v. Kristina Sundquist ⁽¹⁾, Casey Crump ⁽²⁾, Jan Sundquist ^( 1). Saknas på bilden: Marilyn A. Winkleby ⁽²⁾. Foto: Bertil Kjellberg. ⁽¹⁾ Centrum för primärvårdsforskning i Malmö, Lunds universitet, ⁽²⁾ Stanford University, USA

Förgiftningar och fallolyckor vanligast

De vanligaste dödsorsakerna var oavsiktlig förgiftning eller fallolycka. Risken att dö i trafikolycka var också något förhöjd. Varför är det så?

– Det har vi inte undersökt i vår studie men man skulle kunna tänka sig att den psykiska sjukdomen medför att man kanske har koncentrationssvårigheter, att man är trött av sin sjukdom eller av medicineringen eller har koordinationsstörningar vilket gör att man blir mer sårbar. Dessutom kan en del diagnoser hänga samman med ett större risktagande, säger Jan Sundquist.

Mest utsatta är de som missbrukar i första hand alkohol men även andra droger (se faktaruta), vilket kanske inte är förvånande. Men även när forskarna tagit hänsyn till detta och justerat sina siffror för missbruk kvarstod en signifikant förhöjd risk bland de psykiskt sjuka att dö i en olyckshändelse.

Viktigt bedöma olycksfallsrisken

Jan Sundquist tror att många läkare inte tänker på olycksfallsrisken och vill därför omgående börja sprida informationen, både inom primärvården men också till sjukhusen och till psykiatrin.

– Distriktsläkare möter i princip hela befolkningen och har därför goda möjligheter att fånga upp personer i riskzonen. Jag tycker att man borde ta upp det som en egen punkt vid mötet mellan patient och läkare. Idag bedöms enbart suicidrisken hos personer som mår dåligt psykiskt men risken för olycksfall med dödlig utgång är ju faktiskt större, säger Jan Sundquist.

Som exempel nämner han att alkoholmissbrukande kvinnor löper en extra hög risk att dö i olycksfall. Om detta fanns inskrivet som en egen punkt i journalen skulle det kunna fungera som röd varningsflagga för vårdpersonal som möter kvinnor med missbruksproblem, menar Jan Sundquist och tillägger med eftertryck:

– Jag tycker att man borde ha en nollvision även här, på samma sätt som i trafiken.

Text: EVA BARTONEK ROXÅ

Artikeln är också publicerad på Medicinska fakultetens hemsida som månadens vetenskapliga artikel i september 2013 vid Medicinska fakulteten, Lunds universitet.

Related posts:

1. Arbete och psykisk sjukdom – fungerar det?
2. Fel genvariant ökar risken
3. Farlig cellnybildning ökar risken för fler hjärtinfarkter

Foto: Colourbox

Skåneveckan för psykisk hälsa är en vecka för ökad, kunskap, hopp och samtal kring psykisk ohälsa.

I hela Skåne arrangeras seminarier, kulturarrangemang och mötesplatser.

Kom du med & visa att du vill göra skillnad. Psykisk hälsa handlar om oss.

Varmt välkommen!

Alla arrangemang är gratis men vissa kräver anmälan. För mer information: www.skane.se/skaneveckan

Under Skåneveckan för psykisk hälsa medverkar attitydambassadörer och andra personer med egna erfarenheter av psykisk ohälsa. Läs mer på: www.skane.se/attityder och www.hjarnkoll.se

Och på vetenskaphalsa.se kommer under veckan också flera artiklar som rör forskning kring psykisk hälsa. 

Related posts:

1. Skåneveckan för psykisk hälsa 7-13 oktober
2. Arbete och psykisk sjukdom – fungerar det?
3. Psykisk sjukdom ökar risken att dö i olycksfall

Foto: Colourbox

Flera nya forskningsprojekt kring anorexi är på gång vid Lunds universitet och Division Psykiatri, Skånevård Sund. Gemensamt är att hela familjen involveras vid behandlingen av sjukdomen.

Att påbörja en behandling av anorexi kan upplevas omvälvande och skrämmande för den som drabbats. Därför blir stödet från familj och vänner extra viktigt.

– En flicka med anorexi beskrev för några år sedan för mig hur det kan kännas när man har påbörjat en behandling och börjat komma ut ur svälten. Hon jämförde känslan med hur det kan kännas en riktigt varm och solig dag när man är inne i en sval källare.

– Man öppnar upp dörren och möts av bländande solljus och värme som slår emot en. Ska man våga ta ett steg till och bege sig ut i solskenet, eller ska man dra igen dörren och stanna kvar i källaren? Plötsligt börjar man känna saker som tidigare har legat dolda, och det kan vara både på gott och ont, berättar överläkare Ulf Wallin.

Forskning om familjeterapi

Ulf Wallins avhandling för drygt tio år sedan handlade om familjeterapi vid behandling av barn och ungdomar med anorexi, och det har också varit fokus för hans fortsatta forskning och kliniska verksamhet.

Just nu bedriver han och de doktorander som är knutna till hans forskargrupp projekt inom framför allt två områden – multifamiljeterapi och familjebehandlingslägenheter.

Inom båda projekten samarbetar man också mellan flera andra universitet och högskolor.

Tryggheten central

– Det är så viktigt tycker jag att vi måste få patienten att känna sig trygg. Det hon eller han känner är faktiskt en rädsla för att äta. Sen får vi inte heller glömma bort föräldrarna. Vi har ju också två riktigt rädda föräldrar som vi också måste hjälpa att bli trygga. Det är något man lätt glömmer bort. Anorexi är ju i realiteten en dödlig sjukdom.

Familjelägenhet för behandling av anorexi. Foto: Barn- och ungdomspsykriatrin, Region Skåne

Vid Division Psykiatri, Skånevård Sund har man varit tidigt ute med behandlingsformerna familjelägenheter och multifamiljeterapi (se faktarutor intill). Familjeterapi är också den behandlingsform vid anorexi som i vetenskapliga studier har visat sig ge bäst resultat.

– Vi började med familjebehandlingslägenheter för ungefär tjugo år sedan, berättar Ulf Wallin. Då ville vi skapa ett alternativ till sluten behandling. Vi tror också att man lättare tar med sig förändringar hem om man behandlas i en mer hemlik miljö. Nu planerar vi för en långtidsuppföljning för att se hur det har gått för dessa patienter.

Vardagsrummet i en familjelägenhet för behandling av anorexi. Foto: Barn- och ungdomspsykiatrin, Region Skåne

Alla erbjuds multifamiljeterapi

I den kommande studien kommer forskarna också att titta närmare på den multifamiljeterapi som numera erbjuds alla patienter med ätstörningar inom Region Skåne.

– Vi vill se om denna behandlingsform minskar behovet av slutenvård och förkortar sjukdomstiden, säger Ulf Wallin. I tidigare studier utomlands har man kunnat se att det minskade behovet av slutenvård med 25 %. Det går fort för patienter med anorexi att tappa sin sociala kompetens och självkänsla.

Bra sätt att bryta negativa mönster

– Därför tror vi att det är viktigt att sätta in intensiva resurser i ett tidigt skede för att inte sugas in för långt i sjukdomen. Här fyller multifamiljeterapin en viktig roll eftersom man då möter andra med liknande problem. Det har visat sig vara ett bra sätt att hjälpa familjer att bryta negativa mönster.

Ulf Wallin är är överläkare inom barn- och ungdomspsykiatrin vid Psykiatri Skåne och forsknings- och utvecklingsledare vid KompetensCentrum Ätstörningar- syd.

Multifamiljeterapin är ett komplement till andra behandlingar. Man kan få sin vanliga behandling mot sjukdomen på andra platser i Skåne, men kommer under sammanlagt elva dagar under ett år till Ätstörningscentrum för gemensamma träffar.

– Det är en stark känsla att mötas så många tillsammans för att stötta varandra – föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar och så vidare. Vi har gemensamma övningar där vi till exempel äter alla vid ett långbord tillsammans. Det hjälper folk att få nya perspektiv.

Raketstart av behandlingen

Forskarna ska i sin kommande studie också titta närmare på upplägget av multifamiljeterapin och familjebehandlingslägenheterna.

– Som det är nu kan det gå upp till en månad ibland innan en behandling av anorexi kommer igång, säger Ulf Wallin. Vi tror det är viktigt att man redan inom den allmänpsykiatriska öppenvården direkt erbjuds en raketstart i behandlingen. Familjerna anpassar sig så snabbt till sjukdomen och sen kan det ha rotat sig mönster som blir svåra att bryta.

Text: NINA NORDH

Related posts:

1. MRSA i hela familjen
2. Bertil Johansson: Barnleukemi är fokus för hans forskning
3. Marie Gisselsson-Solén: Fokus på öronbarnen

Foto: Colourbox

På senare år har forskare börjat se ett allt tydligare samband mellan bland annat adhd, autism och ätstörningar. I ett samarbetsprojekt mellan flera universitet i Sverige tar man hjälp av tvillingar för att bättre förstå sambandet. Hittills har nästan 20 000 tvillingar deltagit i studien.

– Hos vuxna har hälften av dem som har adhd även autistiska symtom, säger Maria Råstam som är professor och överläkare i barn- och ungdomspsykiatri vid Lunds universitet och Division Psykiatri/Skånevård Sund.

Hon är en av de forskare som arbetar med CATSS (The Child and Adolescent Twin Study in Sweden) som är den största tvillingstudien i barnpsykiatrisk forskning. Sedan 2004 erbjuds föräldrar till alla tvillingpar telefonintervju då tvillingarna fyller 9 år.

Deltagandet är högt (80 %) och studien omfattar nu över 10 000 tvillingpar. CATSS drivs sedan många år tillbaka av Karolinska Institutet (KI), med stöd av forskare från Lunds och Göteborgs universitet.

Klinisk delstudie

Idag vet forskarna inte vad orsaken är till adhd, autism och ätstörningar, men det är klarlagt att genetiska faktorer spelar en dominerande roll vid adhd och autism, och till viss del även vid ätstörningar.

Just nu pågår en klinisk delstudie till CATSS i Skåne/Göteborg som Maria Råstam leder i samarbete med Linda Halldner på KI som ansvarar för Stockholmsområdet.

De tvillingpar där det ena eller båda barnen efter telefonintervju med föräldrarna misstänks ha neuropsykiatriska problem undersöks kliniskt för att ställa diagnos och få mer kunskap om barnens livssituation.

Arv eller miljö – eller både och?

För att förstå varför vissa får adhd, autism och liknande diagnoser jämför forskarna hur enäggs- och tvåäggstvillingpar drabbas:

• Är det bara en av tvillingarna, eller båda två som får det?
• Har någon av föräldrarna liknande problem?
• Hur ser andra biologiska bakgrundsfaktorer ut såsom infektioner under fosterstadiet?
• Hur är familjens situation med ekonomi och hälsa?

Hittills har studierna kunnat bekräfta att de ärftliga faktorerna har en stor betydelse för den här typen av sjukdomar, men att det är mer komplext än man tidigare utgått ifrån.

Om till exempel en enäggstvilling har autism med utvecklingsstörning har den andra tvillingen nästan alltid någon form av symtom och beteenden som påverkar hälsan.

Däremot behöver inte problemen vara identiska. Det kan i stället röra sig om mild autism med normal begåvning, eller adhd, eller språkstörning.

Text: NINA NORDH

Läs också artikeln Tidig hjälp till barn med adhd och autism.

Related posts:

1. Tidig hjälp till barn med adhd och autism
2. FÖRELÄSNING PÅ WEBBEN: Autism – fokus på vuxna
3. Screening för autism på BVC för tidig behandling

Foto: Colourbox

Forskare vid Lunds universitet samarbetar med barnhabiliteringen i Skåne för att utveckla enklare och pålitligare sätt att ställa diagnosen autism.

Redan vid tre års ålder kan man upptäcka barn med autism. På så sätt kan dessa barn tidigare få den hjälp de behöver.

Resultatet från två olika frågeformulär (så kallade observationsskalor) som BVC–sköterskor i Malmö och föräldrarna har fyllt i för totalt sett 2200 barn, jämförs med den bedömning som barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) sedan gör för de barn där man misstänker autism.

– Enligt våra preliminära resultat verkar observationsskalorna vara användbara och bidra till att man tidigare, kanske redan vid tre års ålder, kan upptäcka barn med autistiska drag och remittera för bedömning till ett neuropsykiatriskt team, berättar Maria Råstam. Hon är professor och överläkare i barn- och ungdomspsykiatri vid Lunds universitet och Division Psykiatri/Skånevård Sund.

– I samband med utvärderingen av metoden har vi också utbildat ett hundratal BVC-sköterskor i Malmö om hur man tidigt kan upptäcka autismspektrumstörningar, berättar Maria Råstam. Utbildnings- och informationsmötena har varit uppskattade. Särskilt har sköterskorna uttryckt att de behöver mer kunskap om tidiga tecken på lindrig autism hos barn utan utvecklingsstörning. Det är bra ju tidigare man hittar dessa barn och kan sätta in stöd.

Kompensera med andra förmågor

Gemensamt för olika former av adhd och autism är att diagnosen kan se olika ut under livsloppet. En del barn kan delvis kompensera sina besvär på olika sätt och får kanske inte en diagnos ställd förrän i högstadiet när högre krav börjar ställas i skolan och i kamratlivet.

Under senare år har också allt fler fått diagnoserna adhd och autismspektrumstörning. Det kan bero på att skolan och sjukvården numera är bättre på att upptäcka dessa barn och ställa en diagnos, men det kan också vara något i vår miljö eller vårt sätt att leva som driver fram detta.

– En stor del av förklaringen är att diagnoskriterierna under de sista 30 åren har utvidgats till att även omfatta ”lindrigare” fall, berättar Maria Råstam. Men det är fortfarande så att diagnosen bara ställs om det finns ett funktionshinder.

Behöver mer pedagogiskt stöd i skolan

Barn med autismspektrumstörning och adhd behöver ofta hjälp med att komma igång med en arbetsuppgift. För båda grupperna är också struktur och förutsägbarhet viktigt. Många barn med autism föredrar därför att jobba individuellt med läraren. För att det ska fungera bra behövs en anpassning av skolans pedagogik till dessa barn menar Maria Råstam.

– I dagens skola måste man till exempel vara väldigt självgående, säger Maria Råstam. Och då tycker jag inte att det är så konstigt om fler får diagnosen autismspektrumstörning och ADHD. Det är ofta när barnen får svårt att klara skolan som man upplever problem, tar kontakt med sjukvården och en diagnos så småningom ställs.

– Jag tror att en del barn kanske inte skulle behöva komma till barn- och ungdomspsykiatrin för att få en diagnos om undervisningen i skolan hade varit mer individuellt anpassad. I de mer lindriga fallen brukar det ofta fungera bra med att först pröva att ge barnen extra stöd i skolan i form av struktur, ordning och reda.

– Jag skulle önska att det fanns möjlighet till mer samarbete mellan skola, skolhälsovård, primärvård, lärare och barnpsykiatri, säger Maria Råstam.

Text: NINA NORDH

Läs också artikeln ”Tvillingar hjälper forskare förstå autism och adhd”

Related posts:

1. Tvillingar hjälper forskare förstå autism och adhd
2. Screening för autism på BVC för tidig behandling
3. Tidig övning kan förhindra störningar vid autism

Bild: Colourbox

”Sjukdom och kreativitet”

En eftermiddag om vetenskap – konst – dikt – sång – musik – stå upp.

Välkomna till Aulan på Skånes universitetssjukhus i Lund tisdagen den 29 oktober klockan 14.00 till 17.30.

Eller följ evenemanget direkt (eller i efterhand) på webben: Länk till webbsändningen 

PROGRAM

Välkommen
Nils-Otto Sjöberg, professor em., obstetrik och gynekologi
Anders Palm, seniorprofessor, litteraturvetenskap

Vad dagens studenter bör veta om Philip Sandblom
Håkan Westling, rector magnificus emeritus

Handens kreativitet
Göran Lundborg, professor em., handkirurgi

Tomas Tranströmers musikaliska vänsterhand
Niklas Schiöler, docent i litteraturvetenskap

Vänstra handens musik
C.W. Krogmann – La Coquette
Vid klaviaturen: Olof Elvstam, läkarstudent

Läkarrollens poesi
Åsa Mohlin, AT-läkare

En kärlekssång ur smärtan
Robert Schumann – ”Wenn ich in deine Augen seh´”(ur Dichterliebe; text: Heinrich Heine)
Sång: Erik Danielsson, läkarstudent – Vid klaviaturen: Olof Elvstam, läkarstudent

PAUS

Kreativitet och psykisk sjukdom
Fredrik Ullén, professor, kognitiv neurovetenskap vid Karolinska institutet, Stockholm

”Målardille” – Carl Fredrik Hill på väg in i psykosen
Sten-Åke Nilsson, professor em., konstvetenskap

Stå upp för akuten
Plats på scen: Katarina Bexelius, Enhetschef på Akutmottagningen, SUS i Lund

Diktaren på dårhuset – Esaias Tegnér som patient och poet
Christina Svensson, docent i litteraturvetenskap

Friskt och sjukt i romanskonsten
Hugo Wolf -
”Und willst du deinen Liebsten sterben sehen” (ur Italienische Liederbuch)
”Alles endet, was entstehet” (ur Gedichte von Michelangelo)
Sång: Erik Danielsson, läkarstudent – Vid klaviaturen: Olof Elvstam, läkarstudent

• Program Sandblomdagen 2013 (pdf 4,1 MB)

Related posts:

1. Den gränslösa medicinen; Webb-tv från Sandblomdagen
2. Sandblomdagen 2011 – tema DÖDEN
3. Konst och kreativitet kan hjälpa dementa till ett bättre liv

Rörelseavvikelser, brister i självmedvetande och överväldigande trötthet är några av de symptom som personer med schizofreniliknande tillstånd lider av. Symptom som patienter och fysioterapeuter beskriver minskas av basal kroppskännedomsträning, visar en ny avhandling från Lunds universitet.

- Som fysioterapeut avläser man kroppsspråket och gör en strukturerad bedömning av rörelseförmågan. Rörelsemönstret speglar både vårt känsloliv, vår stressnivå, trötthet och olika svårigheter med rörelsefunktion t ex neurologiska avvikelser, säger Lena Hedlund, fysioterapeut och doktorand på Lunds universitet.

Självmedvetenhet utgår ifrån kroppen

Nyare forskning har även visat att vårt grundläggande självmedvetande utgår från den fysiska kontakten med kroppen och dess rörelser. I en av avhandlingens studier framkommer att personer med schizofreniliknande tillstånd har flera rörelsekvalitativa svårigheter som kan behöva fysioterapeutisk behandling för att underlätta återhämtning, motverka inaktivitet, smärta och minska stigmatisering. Metoden basal kroppskännedom är sedan tidigare känd som ett sätt att minska psykiatriska symtom, förankra en person i sin kropp och där man jobbar mycket med balans, andning, att stå stadigt och genom medveten närvaro få ihop intention och kropp i rörelsen.

Bra komplement till annan behandling

För personer med schizofreniliknande tillstånd kan detta vara ett mycket bra komplement till annan behandling och patienterna i Lena Hedlunds studie beskriver flera positiva effekter av behandlingen.

- För att minska psykotiska upplevelser kan man t ex stimulera kroppens konturer och utföra rörelser som ökar upplevelsen av att hänga ihop för att patienten ska få en större kroppslig förankring och därmed verklighetskänsla, berättar Lena Hedlund.

Hög trötthetsnivå

Målet är att få patienterna att bli mer aktiva både fysiskt och socialt, öka välbefinnandet och stärka självupplevandet. Studien visar också att personer som är drabbade av schizofreniliknande tillstånd ligger på en genomgående hög trötthetsnivå när man jämför med motsvarande studier på personer med somatisk sjukdom. I studien har Lena Hedlund mätt deras trötthet utifrån fem olika dimensioner: generell-, mental-, fysisk trötthet samt minskad aktivitet och minskad motivation. Tröttheten försvårar återhämtningen och olika rehabiliterande insatser.

- Patienterna kan vara trötta av flera skäl – att genomgå en psykos, ha stark ångest är naturligtvis i sig utmattande. Sömnen är dålig och det finns ofta depressiva och negativa symtom, men även dåliga levnadsvanor påverkar vår ork och vitalitet.

Mer forskning behövs

Lena Hedlund menar att det behövs mer forskning om schizofreniliknande tillstånd, självmedvetandestörningar och rörelsebehandling. Inom psykiatrin behöver man även bli mer uppmärksam på patientgruppers rörelseavvikelser och deras trötthet.

Kommentar: Sedan den 1 januari 2014 har sjukgymnasterna ändrat sin yrkestitel till leg. fysioterapeut.

Text: ÅSA HANSDOTTER

Texten är tidigare publicerad som pressmeddelande från Lunds universitet, institutionen för hälsovetenskaper, den 24 februari 2014.
Länk till institutionen.

- Vårt traditionella rehabiliteringssystem bygger på ett medicinskt perspektiv med en stegvis rehabilitering där man tränar i olika skyddade verksamheter innan man slutligen bedöms redo att söka ett arbete, förklarar Annika Lexén, arbetsterapeut och doktorand vid Institutionen för hälsovetenskaper vid Lunds universitet.

Annika Lexén har själv erfarenhet av att jobba inom psykiatrin och har upplevt hur svårt det kan vara att hjälpa människor med psykisk sjukdom tillbaka till ett arbete. Inom IPS sker rehabiliteringen direkt ute på arbetsplatsen där en arbetsspecialist skapar och samordnar det stödjande nätverk som består av bland annat vårdpersonal, familj, vänner och arbetskamrater. Genom att anpassa arbetet med t ex tydligare arbetsinstruktioner, minskat arbetstempo och arbetstid samt ge stöd i sociala situationer kan arbetsspecialisten skapa förutsättningar för att få ut fler människor med psykisk ohälsa i arbete.

Trots att IPS-modellen fungerar bättre än traditionell stegvis rehabilitering, finns det nästan ingen arbetslivsforskning inom detta område eftersom det är så få med allvarlig psykisk ohälsa som är ute i arbetslivet. Det här är den första avhandlingen i Sverige som undersöker hur arbetsgivarna upplever IPS-modellen. Det som avgör handlar mycket om arbetsspecialistens roll som professionell och stödjande funktion åt såväl arbetstagare som arbetsgivare.

- Arbetsspecialisten är mycket ute på arbetsplatsen och hjälper individen och avlastar arbetsgivaren. Kanske mindre företag även behöver ha ett annat ekonomiskt stöd så att arbetsgivarna vågar satsa, menar Annika Lexén.
Med traditionell rehabilitering för personer med psykisk ohälsa, kommer 11 procent ut i arbetslivet i Sverige, jämfört med övriga Europa där siffran, enligt en europeisk studie, är 18 procent. Samma siffra med IPS-metoden är 46 procent i Sverige, enligt en nyligen genomförd studie vid Lunds universitet.

- Genom IPS-studier jorden runt framgår att modellen är den mest effektiva att stötta personer med psykisk sjukdom i arbete. Med en bra matchning behöver inte arbetet anpassas lika mycket. En funktionsnedsättning behöver inte nödvändigtvis bli ett funktionshinder! avslutar Annika Lexén.

Avhandlingens titel: Work and psychiatric disabilities – A person, environment and occupation perspective on Individual Placement and Support.

• Länk till avhandlingen

Text och foto: ÅSA HANSDOTTER

Avhandlingen utmärker sig genom att det är första gången som någon i större skala har analyserat svenska patienters egna erfarenheter av antidepressiva läkemedel som behandling för depression.

Underlaget är de biverkningsrapporter som ingår i drygt 600 patientberättelser inrapporterade 2002-2009 till konsumentorganisationen Kilen.

Påfrestande händelser

Resultaten visade att det finns en motsättning mellan patient och läkare i tolkningen av symptom på psykisk ohälsa. Patienterna kopplade symptomen till påfrestande yttre faktorer, som t.ex. separation, arbetslöshet eller förlust av en närstående.

Samtidigt upplevde de att läkaren avfärdade detta genom en omtolkning till medicinska problem som krävde läkemedelsbehandling.

- Många patienter var förvånade över hur snabbt de fick en depressionsdiagnos. Det är ett allvarligt fel om vi gör ett medicinskt problem av något som egentligen är en folkhälsofråga. Ohälsa som beror på strukturer och processer i samhället försvinner inte genom att skriva ut läkemedel till den enskilde, säger Andreas Vilhelmsson, folkhälsovetare och nyligen disputerad vid Lunds universitet.

Biverkningar missas

I avhandlingen undersöktes även de biverkningar som patienterna rapporterade. Syftet var att värdera om denna typ av data kan bidra till förståelsen av för- och nackdelar med antidepressiva läkemedel ur ett användarperspektiv.

Det visade sig att det framkom mer information än vid den etablerade rapporteringsmetoden där läkaren rapporterar patienternas biverkningar till Läkemedelsverket, och att sådana data därför kan ge komplementerande kunskaper.

- Patienternas berättelser visar att det finns en risk att läkarna rapporterar vidare för lite information och att Läkemedelsverket därför missar relevant information, säger Andreas Vilhelmsson.

Mer kunskap behövs

Det finns många problem med en alltför snabb och omfattande förskrivning av antidepressiva läkemedel, enligt Andreas Vilhelmsson. Medicinerna har biverkningar och risken finns att de som verkligen behöver läkemedel inte får på grund av felaktiga prioriteringar. Därmed föreligger risk för både över- och underbehandling. Dessutom kostar läkemedlen samhället mycket pengar.

Orsakerna bakom de olika synsätten utforskas inte i avhandlingen men ett par tänkbara förklaringar är läkarnas utbildning, som har starkt fokus på medicinsk skolning, och eventuell resursbrist och stress i arbetet som försvårar möjligheterna att gå till botten med patienternas problem. Det finns också ett behov av ökad kunskap inom fältet:

- Läkemedelsverket har registerdata liknande de som jag har undersökt, men som inte används i nuläget, säger Andreas Vilhelmsson.

Text: BJÖRN MARTINSSON

Artikeln har tidigare publicerats på Medicinska fakultetens hemsida, Lunds universitet, 24 mars 2014

En vanlig bild av forskningen är att forskare gör experiment, kommer fram till resultat och använder sedan den nya kunskapen till olika förbättringar. Översatt till vårdforskning tänker man sig att resultaten på något sätt förbättrar för patienten.

Men verkligheten är ibland mer komplicerad än så. Resultaten visar kanske inte det man förväntat sig. På forskarspråk kallas detta för negativa resultat. Sådana resultat kan vara svåra att publicera och det är olyckligt eftersom viktig kunskap om fallgropar inte blir känd för andra.

Den vetenskapliga publikationen som beskrivs i den här texten har vunnit pris just för att den beskriver negativa resultat. Den handlar om hur man kan förbättra vardagen för personer med psykisk funktionsnedsättning.

Att ha en meningsfull daglig sysselsättning är viktigt för vårt välbefinnande men tyvärr ser inte vardagen ut så för oss alla. Personer med psykisk funktionsnedsättning som på grund av sitt handikapp inte klarar av ett lönearbete är en utsatt grupp. Många lever ensamma, de vänder på dygnet och mycket tid spenderas framför tv:n och datorn.

Kommuner har i uppdrag att tillhandahålla meningsfull daglig sysselsättning till denna grupp. Det kan vara i form av arbetsorienterade verkstäder eller mer träffpunktsorienterade verksamheter. I ett tidigare forskningsprojekt hade forskarna sett att de som gick i daglig sysselsättning inte var mer nöjda med sin vardag eller hade en bättre livstillfredställelse än personer som inte deltog i den här typen av verksamhet.

Förbättringar i dagverksamheter

– Då föddes tanken om att försöka berika existerande dagverksamheter så att de skulle upplevas som mer meningsfulla, berättar Mona Eklund, professor i arbetsterapi vid Lunds universitet.

Christel Leufstadius och Mona Eklund.

Forskarna valde att studera åtta dagverksamheter, fyra där olika förändringar infördes och fyra kontroller. Allt förändringsarbete gjordes genom personalen. Praktiskt innebar det att personal tillsammans med brukare fick i uppgift att beskriva sin verksamhet, identifiera svagheter, ge förslag på förbättringar samt jobba fram en plan för vad, när och av vem förändringarna skulle genomföras. Typiskt kunde det handla om 2–3 förbättringsförslag, t.ex. att erbjuda friskvård, att ge tydligare återkoppling till brukarna eller att erbjuda en tydligare struktur.

Svårt att se skillnader

Det vanliga vid den här typen av studier är att resultaten analyseras med flera olika metoder. Den första, s.k. kvantitativa analysen gjordes genom att brukarna i standardiserade formulär fick bland annat skatta sitt välbefinnande, om de upplevde att de hade kontroll över den egna tillvaron eller hur de upplevde olika aktiviteter. Den kvantitativa analysen visade dock ingen skillnad mellan de verksamheter där man hade infört förändringar och kontrollerna.

I forskarvärlden finns en tendens att inte publicera negativa resultat och för de som ändå vill försöka kan det vara svårt att hitta en tidskrift som är villig att publicera ett sådant manuskript.

Negativa resultat också viktiga

– Negativa resultat är också resultat och det är viktigt att även dessa rapporteras. Annars ger vi forskare en skev bild av verkligheten, säger Mona Eklund.

Genom en noggrann analys av vad som kan ha bidragit till de negativa resultaten och genom att föreslå ändringar i försöksuppläggning har forskarna bidragit med värdefull information inför kommande studier.

Några av de viktigaste slutsatserna som forskarna kunde dra från analysen är:

• Instrumenten som låg till grund för den kvantitativa analysen kan ha varit för trubbiga och behöver eventuellt utvecklas.
• Man har haft en övertro till möjligheten att jobba genom personalen på verksamheterna. Förmodligen behöver en arbetsterapeut jobba mer direkt med förändringarna.
• Det kan vara svårt med förändringar på gruppnivå. Vad som upplevs som meningsfullt är mycket individuellt och kanske bör man jobba mer individbaserat.

Viktigt med olika typer av metodik

Forskarna håller nu på att slutföra andra, kvalitativa analyser som baseras på djupintervjuer.

– Resultaten är inte publicerade än men vi har kommit så pass långt i analyserna att vi kan se positiva upplevelser både från brukare och personal, säger Christel Leufstadius, lektor i arbetsterapi och en av medförfattarna till studien, och fortsätter:

– Att införa förändringar i vården är komplicerat och dynamiskt, därför är det viktigt med olika typer av metodik i sådana projekt.

Text: EVA BARTONEK ROXÅ

Foto: Eva Bartonek Roxå (porträtt) och Colourbox (ingångsbild fallgrop)

Artikeln är också publicerad på Medicinska fakultetens hemsida som månadens vetenskapliga artikel i mars 2014 vid Medicinska fakulteten, Lunds universitet.

Det finns ett samband mellan psykisk hälsa och ett liv med tillfredsställande aktiviteter i lagom mängd. Detta samband är bevisat i många studier. Men steget därifrån till att få personer med psykisk ohälsa att må bättre genom aktiviteter är inte helt lätt.

Det framgick av ett föredrag vid Hälsovetenskapens dag på tisdagen. Professorn i arbetsterapi Mona Eklund talade om möjligheterna att omsätta forskningsresultat i psykiatrisk praxis, i det här fallet de resultat som visar på betydelsen av stimulerande aktiviteter. Läs hela artikeln

Läs även: Fallgropar som för forskningen framåt

Om  hur man kan förbättra vardagen för personer med psykisk funktionsnedsättning och om vikten av att publicera ”negativa resultat”

Andelen barn och unga som upplever stress i vardagen ökar med åldern, framförallt bland flickor. Var fjärde pojke och varannan flicka i gymnasiets årskurs två rapporterar att de mår dåligt, psykiskt eller fysiskt, flera gånger i veckan. Detta är bara några exempel från Folkhälsorapporten Barn och Unga i Skåne 2012.

Mår ungdomar sämre idag?

Foto: Matton

– Det vet vi inte eftersom vi inte har forskat på det tillräckligt länge. Men vi vet att många ungdomar söker hjälp för att de inte kan sova, är stressade i skolan, upplever för stora krav eller är oroliga inför framtiden. Vi ser också en stor variation, det går inte att ge en enhetlig bild, säger Per Johnsson, psykolog och lektor vid Lunds universitet.

Det kan tyckas konstigt att så många mår psykiskt dåligt när vi rent materiellt har det så bra. Per Johnsson menar att problemet är komplext och har många olika bidragande orsaker. En sådan är att många ungdomar oroar sig inför framtiden, ungdomsarbetslösheten har aldrig varit så hög som nu.

Efterfrågade och delaktiga

– För att må bra måste vi känna oss efterfrågade och delaktiga, annars är det lätt att drabbas av depressiva känslor. Samhället måste bli bättre på att erbjuda ungdomar jobb så att de kan känna att de bidrar och kan klara sig själva.

Ett annat problem är den ökade stressen i skolan. Per Johnsson berättar att tidigare, när de första betygen gavs först i årskurs åtta kunde man inom psykiatrin se en tydlig ökning av ångestrelaterade problem från höstterminen i årskurs åtta.

Per Johnsson, leg. psykolog och lektor vid Lunds universitet. Foto: Roger Lundholm

– Det var extra olyckligt att de första betygen sammanföll med puberteten. Det är så lätt att man blandar ihop den kunskapsutvärdering som betygen ger med en utvärdering av hela sig själv som person.

Flickor mår sämre än pojkar?

Många undersökningar tyder på att flickor mår sämre än pojkar. Inte heller här finns ett enkelt svar men Per Johnsson ger en intressant delförklaring som har nära koppling till hans forskning kring ätstörningar. När ungdomar kommer i puberteten och deras kroppar börjar förändras så utvecklas pojkars kroppar i enlighet med de rådande idealen, dvs. att de får större muskler. Flickors kroppar strävar däremot åt motsatt håll. I puberteten börjar flickor lägga på sig mer underhudsfett vilket är nödvändigt för att menstruationen ska komma igång. Men i tidningar, bloggar och filmer är trådsmala kvinnor idealet.

Vi sover mindre

Internet och det enorma informationsflöde som vi utsätts för idag utgör ytterligare ett problem, på flera olika sätt.

Rent fysiskt påverkas vi genom att vi sover mindre. Många ungdomar sover med telefonen i sängen eller går upp väldigt tidigt för att hinna hålla sig uppdaterade på sociala medier. Förutom att det blir svårare att koncentrera sig i skolan är sömnbrist en vanlig orsak till depression.

– En annan aspekt av sociala medier är att vi utvärderas hela tiden och av hela världen. Ungdomar jagar ”likes” på sociala medier och får man inte tillräckligt många gillanden tillräckligt snabbt upplevs det som ett misslyckande.

Föräldrar har ett stort ansvar

Per Johnsson menar att föräldrar har ett stort ansvar och behöver bli bättre på att sätta gränser.

– Idag försöker många föräldrar vara kompisar med sina barn, något som jag menar är helt fel. Föräldrar ska vara föräldrar och hjälpa sina barn att få struktur i tillvaron och att hitta sin självkänsla. Föräldrar ska ställa rimliga krav på sina barn samtidigt som det är viktigt att lindra barnens egna krav på sig själva.

Text: EVA BARTONEK ROXÅ

”Tjockkänsla”. Det är ett ord som psykologen Per Johnsson brukar använda, och som alla ungdomar med ätstörningar genast förstår. Tjockkänslan har inte mycket med vikt eller midjemått att göra, utan grundar sig på negativa upplevelser som ledsenhet, rädsla och ensamhet, som satt sig fast i kroppen som en känsla av att vara tjock och misslyckad.

– Det är tjockkänslan som driver anorektiker att svälta sig. Problemet är bara att tjockkänslan aldrig upphör – den blir bara starkare ju mindre någon väger! säger Per Johnsson från psykologiska institutionen vid Lunds universitet.

Perfektionisten vill kontrollera allt

Per Johnsson har både behandlat ungdomar med ätstörningar och forskat på området. Han har bland annat skrivit om självuppfattningen hos dessa ungdomar, om de försvarsmekanismer de kan ta till, om möjligheterna att bedöma vilka ungdomar som är i riskzonen, och om kopplingen mellan perfektionism och ätstörningar.

En sådan koppling finns det nämligen, har hans och andras forskning visat. Perfektionisten vill kontrollera allt, från städningen och skolbetygen till sina egna känslor. Det är riskabelt, menar Per Johnsson.

– Om man är så angelägen om att ha en perfekt fasad att man inte vågar visa sina känslor, så hamnar de någon annanstans i stället – ofta i kroppen, i form av ”tjockkänslan”.

Flickor särskilt i riskzonen

Flickor, inte minst de som kommit tidigt i puberteten, är särskilt i riskzonen för att bli perfektionister.

Per Johnsson, leg. psykolog och lektor vid Lunds universitet. Foto: Roger Lundholm

– Jag brukar tala om puberteten snarare än om tonåren här, eftersom det inte är åldern utan de fysiska förändringarna som är avgörande. Hos flickor som kommer tidigt i puberteten har kroppen så att säga sprungit ifrån själen. De kan vara barnsliga till sinnet men ser vuxna ut, och blir ofta bemötta därefter, säger Per Johnsson.

Hans budskap till ungdomar är att de ska stå ut med sina känslor, hurdana de än är. Det är också bra om de kan tala om känslor med sina vänner, eftersom det gör det lättare att sätta namn på de många hopblandade affekter (starka känslor) som puberteten kan medföra.

– Flickor i riskzonen är dåliga på att se sig själva men bra på att se andra. Därför kan de lära sig av sina kamrater att känna igen kroppens signaler och veta hur oro, ilska, förälskelse och så vidare brukar yttra sig, förklarar Per Johnsson.

 Att äta tillsammans är viktigt

Budskapet till föräldrar är att acceptera ungdomarna som de är, även när de uttrycker negativa känslor, och att inte göra kärleken villkorad av ungdomarnas prestationer. Att äta tillsammans är också viktigt, eftersom det kan grundlägga både en gemenskap och ett avspänt förhållande till mat.

– Vi äter faktiskt osedvanligt lite med våra barn idag. Alla har ju olika aktiviteter med träning, läxor, föreningar och så vidare, så man lever separata liv, säger Per Johnsson. Han tycker föräldrarna borde anstränga sig för att få till gemensamma middagar för hela familjen så ofta som möjligt, helst varje dag.

Ätstörningar i allmänhet är vanliga idag, men anorexi enligt medicinens strikta definition är faktiskt inte vanligare än förr. Den enda förändringen, enligt Per Johnsson, är att andelen pojkar och män med anorexi är aningen större än den varit tidigare.

Text: INGELA BJÖRCK

Olof kommer åkande på sin skejtboard till intervjun. En lång yngling med håret i en tofs. Ett fast handslag, en stadig blick – man kan inte ana att han förra året var inlagd på psykiatrisk avdelning med diagnosen bipolär typ 1. För psykisk ohälsa syns inte utanpå och vi pratar sällan om det, trots att mer än var fjärde svensk drabbas någon gång i livet.

När Olof är inne i sin maniska period är ingenting omöjligt. Han skejtar fantastiskt, vågar gå fram till snyggaste tjejen, är snabbast i kassan på extrajobbet. Självförtroendet är på topp och han drar igång vansinniga projekt, bryter mot sociala normer, sover nästan ingenting men har ork till allt.

Inget är omöjligt – allting är nattsvart

– Jag känner mig utvald och tror ibland att jag kan läsa andras tankar. En gång trodde jag att jag var nya milleniets Jesus.

En manisk period kan hålla på ett par månader innan han kraschar. Ibland slutar det med inläggning och det slutar alltid med en depression. Under depressionen är allting nattsvart.

Olofs sjukdom började när han var 16 år och bytte linje på gymnasiet. Han slöt sig mer och mer inom sig och gled in i en depression med självhat och apati. Första självmordstankarna kom vid jullovet i ettan och efter det brydde han sig mindre och mindre om skolan. Men det var först i trean som hans flickvän övertalade honom att söka hjälp och skolsköterskan remitterade honom till en psykiatriker.

Slutade med mediciner

– Jag fick ett recept på antidepressiva och efter en fruktansvärd invänjningsperiod på ett par månader, började medicinen fungera. Olof mådde så bra att han inte tyckte att han behövde medicinen längre. Det resulterade i en krasch och uppskurna armar. Han vågade inte gå tillbaka till kliniken där han först fått sin medicin eftersom han trodde att de skulle tycka att han hade misslyckats.

Flickvännen gav till slut Olof ett ultimatum – att söka hjälp annars gjorde hon slut. Olof kom i kontakt med Studenthälsan i Lund och fick för första gången både hjälp med samtalsterapi och rätt medicinering. 2007 fick han slutligen sin diagnos. Den utlöste en lång och djup depression som det blev omöjligt att dölja för omvärlden. Han tvingades berätta för sina nära vänner som stöttade honom fullt ut. I samma veva kom han i kontakt med RSMH – Riksförbundet för mental och social hälsa – där han mötte andra i liknande situation.

Oerhörd befrielse att möta andra

– Det var en oerhörd befrielse att det fanns människor med samma erfarenhet som mig. Skejtboardåkningen har också räddat mig många gånger – den innebär en enorm frihetskänsla!

Idag läser Olof till lågstadielärare och har drygt ett år kvar. Han har en bra medicin och har lärt sig att hantera sin sjukdom på ett bättre sätt.

– Jag har till exempel helt slutat dricka alkohol. För många bipolära är det allt eller inget och då är alkohol inget bra alternativ. Att sova, äta och motionera regelbundet är väldigt viktigt och att försöka att inte stressa.

Bakslag kan komma

Trots att Olof sköter sig fick han förra året ett bakslag då han blev inlagd och sedan sjukskriven.

– Det är det som är förbannelsen med sjukdomen – ibland blir man helt enkelt sjuk utan att det finns någon direkt koppling till en yttre händelse. Det kan vara svårt att acceptera.

Idag är Olof ambassadör för Hjärnkoll (hjarnkoll.se). Han är öppen med sin sjukdom och anser att vi måste prata mer om psykisk ohälsa i Sverige.

Text: ÅSA HANSDOTTER

Foto: Roger Lundholm

Lars Hansson. Foto: Åsa Hansdotter

Vad innebär stigmatisering av personer med psykisk ohälsa?

Det innebär att man på grund av fördomar och okunskap undviker att leva, umgås, arbeta med eller anställa personer som har psykiska funktionshinder. De uppfattas som skrämmande, oförutsägbara följer en diskriminering – ovilja att ge bistånd, arbete, bostad m.m.

Är det vanligt?

Ja, tyvärr har ny forskning visat att allmänhetens attityder gentemot personer med psykisk ohälsa inte har förbättrats under de senaste åren, utan negativa attityder är fortfarande vanliga.

Kan man förändra attityder runt psykisk ohälsa?

Det har gjorts många antistigmakampanjer runt om i världen och vissa har visat att det går att förändra attityder till psykisk sjukdom. Tyvärr är de flesta kampanjer kortvariga och man riskerar en återgång till den tidigare situationen. Just nu har vi i Sverige en positiv utveckling där vi under de senaste åren har sett en tydlig förbättring av attityder som med all sannolikhet har ett samband med den nationella kampanj som pågår, Hjärnkoll (hjarnkoll.se).

Vad betyder självstigmatisering?

Självstigmatisering innebär att man tar till sig och accepterar omgivningens fördomar, vilket kan leda till att man inte söker hjälp för sina problem på grund av skamkänslor och dåligt självförtroende. Man avstår kanske också från att söka arbete, ta kontakt med vården, avbryter behandling eller undviker sociala sammanhang på grund av ett förväntat hot om kränkning eller diskriminering.

Vilken forskning pågår runt stigma?

Forskargruppen Psykisk hälsa och psykiatrisk hälso- och sjukvårdsforskning vid Lunds universitet, forskar bl.a. kring attityder och kunskaper bland sjukvårdspersonal och hos befolkningen. I andra studier utvärderar vi effekten i insatser som ska ge personer stöd i att hantera omgivningens diskriminering.

Text: ÅSA HANSDOTTER

– Om någon gråter, så försöker man förstås trösta honom eller henne. Men om någon med vilja gör sig illa reagerar omgivningen ofta på helt andra sätt – med irritation, uppgivenhet och ilska. Ändå är det just tröst och förståelse som de självskadande ungdomarna framför allt behöver!

Det säger psykologen Jonas Bjärehed vid Lunds universitet, som forskat om självskador i tio års tid. När han började var detta område inte särskilt uppmärksammat, och hans dåvarande handledare professor Lars-Gunnar Lundh och han själv tillhörde de få svenska specialisterna.

Riskerar att hamna i en ond cirkel

Nu däremot har både vården och skolan fått upp ögonen för problemet, som inte är ovanligt. Jonas Bjärehed visade i sin avhandling att fyra av tio ungdomar i södra Sverige någon gång avsiktligt skadat sig själva. Många gör det mest som ett övergående experiment, men somliga fastnar i beteendet.

Självskador är inte främst ett rop på hjälp eller ett manipulationsförsök, utan ett sätt att få utlopp för negativa känslor, säger Jonas Bjärehed. Foto: Roger Lundholm

– Det är de senare som behöver hjälp. De mår dåligt från början och riskerar att hamna i en ond cirkel där självskadorna och de psykologiska problemen förstärker varandra, säger Jonas Bjärehed.

Som utlopp för negativa känslor

När en ung människa skär sig, bränner sig, river sig, sticker sig eller dunkar huvudet mot en vägg, brukar hennes främsta drivkraft inte vara att få uppmärksamhet utan att få utlopp för negativa känslor. Det handlar då inte om allmän oro och nervositet, utan om starka och komplexa känslor av ångest, depressivitet och självhat.

– De ungdomar som har det svårast kan säga sådant som ”Jag är inte värd något, jag hatar mig själv, jag skulle aldrig ha blivit född!” säger Jonas Bjärehed.

Vill ge bättre hjälp

Han och Lars-Gunnar Lundh ingår i ett samarbete kallat Nationella Självskadeprojektet, där Socialdepartementet och Sveriges kommuner och landsting satt till alla klutar för att ge bättre hjälp åt unga med självskadebeteende. Man vill samla in den kunskap som finns på området, öka medvetenheten om problemet och utveckla nya behandlingssätt.

När det gäller behandlingar provas nu en modell kallad ERGT, Emotion Regulation Group Therapy. Behandlingen pågår i fyra månader med en träff i veckan.

– Man arbetar med gruppsamtal där deltagarna får diskutera varför de velat skada sig själva. Behandlarens mål är att visa att det är en begriplig reaktion, eftersom självskadorna ju verkligen kan fungera som avledare för svåra känslor. Men behandlaren vill också visa att det finns bättre sätt att hantera känslor, säger Jonas Bjärehed.

Lära andra sätt att tackla ångest

Att hitta fram till dessa bättre sätt är nödvändigt, menar han. Om behandlingen bara stoppar självskadorna, men inte lär ungdomarna andra sätt att tackla ångest och självhat, då är det som att slå undan en stöttande krycka: läget blir om möjligt ännu sämre än förut.

Nationella Självskadeprojektet tar slut i år, men deltagarna har redan satt fingret på flera områden där arbetet måste fortsätta.

– Det handlar bland annat om att ta bättre hand om ungdomar med stora vårdbehov, att säkrare avgöra när det behövs tvångsåtgärder, och att få vården att kommunicera bättre med de anhöriga, säger Jonas Bjärehed.

Text: INGELA BJÖRCK

Barn som fått diagnosen ”uppförandestörning” bör även genomgå en undersökning gällande motorik och perception. Har de svårigheter med koordination av rörelser och är känsliga för exempelvis vissa ljud, smaker, lukt och beröring bör de även utredas för ADHD och autismspektrumtillstånd.

Det menar en grupp forskare vid bland annat Lunds universitet som i en stor studie sett att barn med uppförandestörning (upprepat aggressivt beteende samt exempelvis lögner, skolkning, stöld, vandalism och mobbning) och som dessutom har problem med motorik och perception, mycket väl även kan ha ADHD och/eller autismspektrumtillstånd.

Uppmärksam på motorik och perception

– I studien såg vi att gruppen av barn med någon kombination av ADHD, autismspektrumtillstånd och uppförandestörning hade mer problem med motorik och perception, jämfört med kontrollgruppen. Barnen som fått enbart diagnosen uppförandestörning, hade däremot inte mer problem med motorik och perception än barnen utan någon diagnos, säger Peik Gustafsson, överläkare vid Barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Malmö och professor Maria Råstam vid Institutionen för kliniska vetenskaper i Lund.

I studien har 16 994 barn från världens största tvillingstudie inom barnpsykiatrisk forskning, CATSS (the Child and Adolescent Twin Study in Sweden) deltagit, alla 9 eller 12 år gamla. Föräldrarna till barnen har intervjuats efter ett speciellt frågeformulär som har god förmåga att identifiera olika neuropsykiatriska tillstånd, uppförandestörning samt motoriska och perceptuella svårigheter.

– Det har tidigare gjorts liknande mindre studier på det här, men i de flesta fall tar man inte upp motorik och perception. Barnen i den här studien kommer dessutom från hela Sverige, så trots att den bygger på en tvillingstudie, är den på något sätt representativ för hela landet, säger Peik Gustafsson.

Text: OLLE DAHLBÄCK

Artikeln är tidigare publicerad av Institutionen för kliniska vetenskaper Lund vid lunds universitet, 13  juni 2014